Så inträffade det.

Har länge beklagat mig över att jag aldrig varit med om ett hjärtstopp, varken under tiden jag jobbat eller under utbildningar. Jag önskar ju såklart inte någon ett hjärtstopp, men det händer ändå, oavsett var jag är så då kan jag ju lika gärna få vara där. Så idag hände det. Efter en timme på det lilla sjukhuset jag nu praktiserar på. I full fart med väska och intuberingsgrejer sprang vi uppför trappor och längs korridorer in på ett rum. 1,5 timme höll folk på, hlr varvat med defibrillator varvat med läkemedel. Lönlöst, patienten gick inte att rädda. Fruktansvärt så snabbt allting kan ta slut. Men nu har jag sett det. Nästa gång står jag där säkert själv med laryngoskopet.
För övrigt verkar det vara en bra praktikplats, trivs redan bra där. Överlag verkar jag trivas bäst på mindre sjukhus, mer familjärt, mindre hierarki och mindre stress. Men ändå de där "gnistorna" som ger en adrenalinpåslaget när hjärtlarmet går.
Spännande.

Jag hinner knappt hem och äta förrän det är dags att gå och lägga sig. Det är drygt med pendlingen, den tar många timmar av mina dagar. Och fem veckor är lång tid. Men jag har inte mycket till val.

Förresten så beklagade jag mig för ett tag sedan om min vikt, nu börjar det visa resultat på vågen, jag tränar ju inte längre (hinner inte) som innan, men jag äter rätt och dissar godis. Och rör mig som jag ska, som vardagsmotion. Händelsen idag fick mig att bli lite rädd, jag insåg mycket om mig själv. Får bli Gerda när tiden och orken finns. Men det händer lite på vågen iaf, så nu kör vi.

Men äsch

Tentan gick bra, trots att den var mycket svårare än vad jag var inställd på. Tunga, komplicerade frågor, jag satt in i det sista och gick igenom tentan tre gånger. Ingenting var direkt självklart. Sista frågan var rätt rolig dock och inte så seriös (ibland händer det att kursansvariga har humor). Det hade att göra med anledningarna till att det är varmare i en op-sal på barnop jämfört med på en vuxensal. Ett av alternativen var "för att op-personalen jobbar fortare när det är varmt". Hehe..

För övrigt skulle det ut och tas en öl/ätas efteråt och jag som bara skulle fixa liten ärenden på stan först skulle ringa upp en kursare för att kolla upp var de var nånstans, så jag kunde möta upp dem där. Vi bytte nummer precis innan och skildes åt med att jag sa "Då ringer jag sen och kollar var ni är!". Och fick ett "ja" till svar. Mitt ärende tog en halvtimme och sedan ringde jag upp S. Inget svar. Jag gick runt lite till på stan, tänkte att jag kanske skulle kunna hitta dem ändå. Inte på John Bull, nähä, ringa igen. Inget svar. Det var rejält kallt och jag började bli otålig, gick in en stund på Panduro enbart för att värma mig. Så ut igen. Och ringa. Inget svar. Så började det snöa, jag hade inte ätit något alls innan tentan (som var 13-17) så jag började både bli kall och rejält hungrig. Stortorget, där var ingen, Ariman? Ingen mer än de sedvanliga kommunist-wannabesen. Så ringde jag igen och så pratade jag in ett meddelande och där jag bad henne ringa upp mig eftersom jag gick och letade efter dem. Styrde kosan mot Glorias och Bishops, inga bekanta ansikten där inte. Men va fan.
Så gav jag upp.
In på Widerbergs och köpte en Widerbergare och sen gav jag mig hemåt, hur hungrig som helst och iskall efter att ha rantat runt en timme i för lätta kläder i snö och kall blåst.
Precis hemma i hallen ringer min mobil. Det är S. Hon hade tidigare hört det ringa på sin mobil, men inte reagerat på signalen. Och kunde jag komma?
Suck.
Svar: nej.
Ibland undrar man hur folk tänker. Vet man att någon ska ringa så har man väl sin mobil så att man hör eller ser det?

Ser fram emot fredagen, ska ha hit allra bästa tjejgänget :-D
Ska bli så mysigt.

Förresten, jag hittade Enigma på youtube för ett tag sedan när jag satt och lyssnade på gamla Sandra-låtar (är hon och hennes man som bildade Enigma). Gillar musiken fortfarande märker jag.

Barnsligt?

När det är två timmar kvar till sista tentan ever så sitter man och hoppas på att skolan ska brinna ned eller kursansvarig bli magsjuk och får stanna hemma med alla tentor.

Moget.

Kroppjävel

Ok, i två veckor nu har jag:

Tränat på Gerda varannan dag, exakt varannan dag. Kört en halvtimme på ellipsen och så styrketräning. Småpromenader då och då.
Har inte ätit godis eller "fel mat" (undantaget lördagar och en fredag då det bjöds på gräddbullar) vilket jag gjorde i mängder varje dag tidigare.

Hur går det hittills då? Enligt vågen så händer det ingenting. Inte ett skit. Inte ett jota. Plus minus noll visar den. Visst, jag väger mig varje dag, det ska man ju inte, men jag blir otåligare och otåligare. Idag övervägde jag att skita i det "hälsosammare livet" då tanken på lösgodis var fruktansvärt frestande, men jag slog bort den tanken rätt fort och ställde mig på ellipsen imorse och körde min runda i maskinerna. Och så nyttig frukost därefter i form av apelsinjuice, osötat Kornelle-bröd och ägg.
Fans helvete vilket tålamod man tydligen måste ha, försöker rannsaka mig själv om jag gör något tokfel, men det tror jag inte. Vikten står stilla.
Ska börja skriva upp vad jag äter hädanefter så vet jag. Träningen kan det fan inte vara fel på?

För övrigt är det tenta imorgon och i vanlig ordning har man tentaångest. Tidigare har jag kunnat döva lite av den ångesten med godis, nu har jag inget att dämpa känslor med så nu blir det väl hela havet stormar för mig och allt bli än jobbigare.
Men det är bara en tenta. Finns alltid omtentor. Det priset vill jag inte betala, för det finns inga "omkroppar".
Sista nu.

Söndag

Helgen har gått tokfort. Besökte Hbg under gårdagen och idag har det bara varit pluggande och tvätt/städ (mina söndagar är alltid likadana..)

Så ikväll har jag suttit och räknat och räknat. Vi ska ha anestesisimulering på barn imorgon, ska alltså "söva" ett barn via simulator. Känns lite nervöst, folk sitter ju hemma och knåpar på vilka lm och doser som ska ges innan. Tänk om jag räknat tokfel, eller är helt fel ute. Jag är inte helt hundra på Fentanylet, men om inte annat så lär man väl sig...
Har tusen saker att fixa, ringa praktik (för sjätte gången), ringa veterinär (tror Lillan har uvi eller urinstenar...hon skriker när hon kissar), fixa om försäkringarna helt och hållet, ska svara på jobberbjudandet (eller vad man ska kalla det), åka till Malmö för koll och åka och ta blodprover för samma syfte. (Äntligen händer det något!)
Veckan innehåller även en heldag i barn-hlr och seminarie i anestesifall.
Och så vill jag hinna träffa M och I mer, och R också! Och helst M och I och R samtidigt så att de får träffa varandra igen!
Ja, och så har jag ju en tenta att plugga till. Såklart.

Måndag

-Sömnlös natt pga migränen från helvete, var vaken mellan 03 och 06. Somnade igårkväll med svullna ögon och otroligt låg serotoninnivå.
-Missade första föreläsningen eftersom jag fick massor utav biverkningar av nya migränmedicinen (som jag inte vill ta igen, Imigrane come back!)och blev konstig och somnade.
- Sluddrade en massa när jag pratade idag. (Likt Lassgård som Wallander)
- Suttit och dregglat på föreläsning om akuta barn och blivit förbannad över att barn blir misshandlade av sina föräldrar.
- Trasiga byxor blir än mer trasiga när jag råkar trampa med ena foten på andra byxbenet.
- Var på köpcentrat och efter mycket om och men hittat ett par byxor. (Har gått med de där trasiga byxorna i mer än ett halvår.) Har en tendens att köpa exakt likadana byxor hela tiden, dock. Så inte den här gången.
- Kommer hem och har fått post, öppnar brevet och inser att inget gick alls som jag önskat.
- Får ångest över min kommande sommar.
- Får ångest över min kommande lön.
- Får ångest över min kommande framtid.
- Tar på mig de nya byxorna för att "sitta in dem" lite.
- Byxknappen flyger av och rullar iväg på golvet.
- Sätter mig i bilen för att åka iväg och byta byxorna igen.
- Lampan som varnar för att bensinen snart är slut börjar lysa.

Här slutar jag.
Om någon säger "om livet ger dig citroner, så gör citronsaft" ska jag personligen köpa 10 kg jävligt sura citroner och prega ned dem i esofagus på vederbörande. Punkt.

Icke sa nicke

Jag måste skaffa en blogg där jag kan lösenordsskydda inlägg.

Mäh, ibland måste man hålla andan i vänta på nytt syre. Nåt sånt.

Och jag håller fortfarande andan.