Lost in Skrylle

Det finns bara två val. Antingen struntar man i det och ger upp helt och hållet. Eller så ger man sig tusan på att fixa det. Och failure is not an option, som jag brukar säga, så.... så har jag inte lyckats inom ett halvår så får det vara, då får jag sluta plåga mig själv och får välja ett annat liv. Leva ett liv frustrerad vill jag inte.

Dagarna går på i full fart. Är på ortopedsidan denna veckan och det är olikt kirurgisidan på så sätt att det är fler patienter per dag samt att allt är akut så jag kan inte läsa på dagen innan vilka jag ska ha på morgondagen för det ändras hela tiden och inget stämmer när man väl kommer dit. I morse var jag tidigt på plats och läste på mina två första patienter. När klockan var halv åtta fick jag veta att jag inte alls skulle ha dem, de hade bytt sal så jag skulle få andra. Jobbigt.

Lustigt med en sak... hur de sa i Ä-holm att ingen ny utsattes för ryggoperationerna (med bukläge) det första halvåret som ny. Min andra dag på ortopedsidan var det en sådan patient, så det är ju bara till att bita ihop. Likadant idag, bukläge. Visst kan det kännas skönt att "daltas" lite med när man är ny, man vill inte att för mycket ska hamna på ens axlar, men man kan ju undra hur motiverat det egentligen är att i ren snigelfart introduceras. Mein gott, jag har ju hela tiden en massa svårt sjuka patienter, inotropa infusioner och avancerade operationer. Jag är emellanåt skräckslagen, men jag tror att i längden blir man väldigt duktig. Hoppas jag.

Jag är helt slut när jag kommer hem om kvällarna, lägger mig tidigt. Igår kunde jag se en halvtimme på Morden i Midsomer, sen blev det sängen, kunde inte hålla mig vaken. Visserligen hade jag precis innan varit ute i Skrylle och gått sex kilometer i ihållande ösregn. Började ösregna efter någon kilometer, sedan fick vi gott trava på helt genomblöta, det riktigt rann nedför ansiktet och kläderna gick att vrida ur. En hel timme gick vi så och det var ren misär. Men fan alltså, gå skulle vi! Åskade rejält också, så på sätt och vis var det skönt att bli kall och nedkyld efter den hemska tryckande hettan som varit hela dagen. Blev rätt tragikomiskt när vi i slutet av rundan - helt genomblöta, trötta och flåsandes och jag med smink i hela ansiktet - mötte ett gäng tjejer helt torra, iklädda pastellfärgade linnen och uppsatta hästsvansar som käckt promenerade framåt. De tittade medlidsamt på oss, men jag kunde ana lite skräck i blickarna också. Vilken syn vi måste ha varit. Hade lust att väsa "..gå INTE sexkilometersrundan!"

Idag blir det inget vandrande. Jag orkar knappt sitta upp. På tal om det, klockan är snart 21. Alltså sängdags.
Jippi.