Så inträffade det.

Har länge beklagat mig över att jag aldrig varit med om ett hjärtstopp, varken under tiden jag jobbat eller under utbildningar. Jag önskar ju såklart inte någon ett hjärtstopp, men det händer ändå, oavsett var jag är så då kan jag ju lika gärna få vara där. Så idag hände det. Efter en timme på det lilla sjukhuset jag nu praktiserar på. I full fart med väska och intuberingsgrejer sprang vi uppför trappor och längs korridorer in på ett rum. 1,5 timme höll folk på, hlr varvat med defibrillator varvat med läkemedel. Lönlöst, patienten gick inte att rädda. Fruktansvärt så snabbt allting kan ta slut. Men nu har jag sett det. Nästa gång står jag där säkert själv med laryngoskopet.
För övrigt verkar det vara en bra praktikplats, trivs redan bra där. Överlag verkar jag trivas bäst på mindre sjukhus, mer familjärt, mindre hierarki och mindre stress. Men ändå de där "gnistorna" som ger en adrenalinpåslaget när hjärtlarmet går.
Spännande.

Jag hinner knappt hem och äta förrän det är dags att gå och lägga sig. Det är drygt med pendlingen, den tar många timmar av mina dagar. Och fem veckor är lång tid. Men jag har inte mycket till val.

Förresten så beklagade jag mig för ett tag sedan om min vikt, nu börjar det visa resultat på vågen, jag tränar ju inte längre (hinner inte) som innan, men jag äter rätt och dissar godis. Och rör mig som jag ska, som vardagsmotion. Händelsen idag fick mig att bli lite rädd, jag insåg mycket om mig själv. Får bli Gerda när tiden och orken finns. Men det händer lite på vågen iaf, så nu kör vi.