Nähä, uppsats inte alls klar, handledare hade synpunkter. Så imorgon blir det återigen fortsatt arbete, denna gång hemma hos skrivarkompisen. Jag vet inte om jag är hård, eller nåt, sist vi hade skickat in arbetet så ringde skrivarkompisen fem minuter senare och frågade om hon fick cykla till affären för att köpa mjölk. För säkerhets skull, så att jag inte satt hemma och ville att vi skulle ändra något, så skulle hon ge sig iväg och jag inte få tag i henne. Så hon skulle fråga mig först.
Det är sant. Jag gapskrattade. Det gjorde inte hon. Jag kanske får jobba på min ödmjukhet?
Idag var jag nästan i Malmö. Och gått promenad och kollat på världens ösregn och åska ute på balkongen.
Jo, och så fick jag också brev idag från gud. Eller nästan. Från vår kyrkoherde. Han skrev så fint inledningsvis alla mina namn (med mellannamn och allt) och skrev att han var ledsen för att jag lämnat kyrkan och att gud grät, men jag var alltid välkommen att höra av mig om jag ångrade mig, för mitt beslut kanske grundade sig på att jag befann mig i nåt speciellt stadie i mitt liv och kanske kunde jag komma åter senare? (lång mening) Jo, jag befinner mig i stadiet i livet där jag äntligen tagit tag i att se till att inte betala en massa pengar till skräp. Så jag återkommer inte senare. Bara om jag blir mentalt efterbliven. Sen fortsatte brevet med hot, om att jag minsann inte fick ha en prälle när jag skulle i jorden, men om jag kom tillbaka igen så kunde jag få det. Jag tror jag kommer i jorden oavsett vad. Annars får väl världen stå ut med att jag ligger och ruttnar nånstans. När jag är död så lär det knappast bekymra mig, som ateist är jag rätt trygg med att alla mina bekymmer försvinner den dagen jag slutar andas.
Jag är jävligt trött idag och jag är lite bekymrad för att sambon ska åka iväg en hel vecka, hela nästa vecka. Det är tråkigt och lite oroligt. Jag vill inte vara ensam och jag vill inte att sambon ska trilla ned i nåt hål, eller gå vilse och bli attackerad av alla fästingar där i Bleinge. (Men då kan jag förresten också äta muffins till middag hela veckan om jag vill, men han läser nog det här, så då får det bli köttfärs istället). Och så hade det varit bra om hyresvärden kom hit och fixade spisen så jag slipper eldsvådor när jag nu är ensam hemma och ska värma på (muffinsen) köttfärsen.
Nej, gonatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


Ödmjukhet är för mesar. Och geritriksyrror.
SvaraRaderaHehe.
Segt med uppsatshure.
Present kommer (förhoppningsvis) på posten snart.
Gud gråter säkert. Men han är en stor pojke, så han klarar sig säkert.
Hehe, jag håller med Malin såklart. Och ensam blir du inte serru. Vi ska ju ses!
SvaraRaderaOch Gud? Han kommer över det. Det gjorde han med mig. ;-)
Puss på nosen!
(Och ang uppsatsen, håll ut! Snart är du klar, värsta grymma narkossyrran!)
Förstår att Malin skämtar om ödmjukhet och ger.syrror, annars hade jag blivit f-b.-:)
SvaraRaderaI vilket fall måste det kännas bra nu när du nästan e i hamn. Lycka till m nya jobbet.--Har du inte gått kurs i brandförsvar?-:)