How To Disappear Completely

Jag tror (tror) att vi kan betrakta uppsatsen som färdig. Vi bad om ett extra utlåtande från vår handledare eftersom det var så väldigt mycket som hon ville att vi skulle ändra på vid sista seminariet. Får vi feedback på att arbetet är skit nu så skiter jag fan i utbildningen (tja..). Jag har fan legat sömnlös på nätterna och funderat på det här. Det ska vara inlämnat för examination på torsdag så jag hoppas att det inte strular nu. Ska färdigställa en powerpoint-presentation så det blir proffsigt och lärorikt för mina kära kursare. Examination nästa vecka. Sen är det finito. Kan inte fatta det. Partaj i Stadsparken och partaj i Malmö, examensmiddag med familjen. Om ganska exakt två veckor står jag med laryngoskopet i en darrande hand och säger "tub, tack. Kuffa. Stetoskopet, tack". Eller "Helvete, hjälp, fan, laryngospasm! Patienten vaknar, shit, där rök min legitimation, patienten är blå!". Eller nåt.
Jag är livrädd 98 procent av dygnet redan nu. Men när de andra 2 procenten infinner sig så känns det helt underbart coolt.

Känns som att den kommande framtiden innehåller så otroligt många förändringar. Står inför två stora förändringar och beslut i mitt liv och de båda kommer komma samtidigt. Jag är inte van vid det. Det har liksom inte hänt så mycket på 15 år.

På torsdag ska jag på utflyttningsfest på min gamla avdelning. Blir sista gången jag är med i det gänget. Känns sorgligt att lämna dem (även om jag nu inte jobbat där sen i höstas). Men det blir ett bra avslut.

(Funderar på om man skulle läsa iva-utbildningen om några år? Inte för att jag vill jobba på iva, men för att fördjupa mig mer fysiologiskt. Time will show, men plugga är kul för det mesta, även om man får magsår)