Minnen

Igår fick jag ett mail på Facebook. En undran om det var jag som "var jag". En undran från en väldigt nära vän för ca 8-9 år sedan, G, en vän som jag svek (i vanlig ordning) och förlorade kontakten med. Min inställning är att jag skäms som en hund och Gs inställning är att dåtid är dåtid.
Nu skriver vi om gamla minnen och har kommit överens om att träffas igen. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Ska bli roligt att se hur mkt man har förändrats på de här åren. Jag är väldigt glad över att folk inte är långsinta, jag har alltför dåligt samvete över vad jag tidigare gjort. Att vilja glida undan för att inte bli kvävd eller riskera bli beroende av någon, eller att våga få betyda något för någon annan.

Samma dag fick jag en vänförfrågan från en gammal klasskompis, P. Sist jag träffade honom var när G och jag festade till det i gamla hemstaden en fredagsnatt. När jag träffade på honom på puben, och hur han skulle pryla upp min dåvarande kille som precis hade dumpat mig och gav sig ut för att leta reda på honom, och hur vi välte ett bord inne på ett dansställe och ölflaskor och glas for runt överallt och vi blev utslängda. Minns hur P och jag kl 04 gick arm i arm i vinterns första fallande snö, hur vitt det blivit överallt och hur tyst det blev inne i stan av dämpande snöflingor överallt. Varma och småfulla lullade vi runt på stans gator, hittade ett nattfik och åt en macka. Hur han berättade om vår tid på högstadiet och hur förvånad jag blev över det han berättade.

Båda de här personerna dök upp igen på samma dag och båda två hade letat reda på mig och kontaktat mig. Det får mig att tänka tillbaka en liten stund, på tiden som varit men också på hur man egentligen väljer att minnas det som är bra. Och inte vill minnas det som var sämre.
Men vad jag vet idag är att jag idag, just nu, har fantastiska vänner, jag vet att jag har vänner för livet och jag behöver inte längre fundera över att dra mig undan för att inte bli kvävd och att äntligen våga få betyda något. M och V, ni rockar!