150 kilo kärlek

Dagarna går undan nu och det är bara till att hänga på. Min tid på ortopedsidan är snart till ända och jag börjar känna mig mindre stressad av att inte veta vilka patienter jag ska ha. Det får komma som det kommer, jag får göra det bästa av det, försöka kolla upp info så fort jag får veta. Idag har jag varit inblandad på tre olika salar. En operation krävde att man kunde blodtvätten och det kan jag verkligen inte, så jag fick avlösning efter en stund och fick ta en annan sövning istället. Jag gillar verkligen själva narkosjobbet, ju mer rutin man får på det, desto mer kan man slappna av. Jag känner mig mer och mer självständig, gör lite som jag vill och kan sitta på min stol och fundera lite, ingen som stör. Idag tyckte jag lite synd om opsköterskan, kirurgen körde hårt med henne och suckade och hade sig och hon blev än mer nervös och när hon räckte fel instrument så möttes hon av en djup suck. Usch, det är rätt skönt att slippa samarbeta på det viset. Jag har folk med mig vid sövning och väckning, inte annars. Gillar det självständiga och "ring om det är något". Men jag tycker ändå att op-sidan är jätteintressant, man kanske skulle skaffa sig dubbelkompetens? Man kan få rätt schysst lön om man går in som op-sköterska via bemanningsföretag..... men inte just nu, nu vill jag inte plugga mer på ett tag.
Det som mest skrämmer mig nu är när det kommer barn. Jag vill inte söva barn, absolut inte. Inte än.

Tre dagar kvar till semestern. Efter semestern ska jag till öronkliniken. Där är en del barn som ska sövas, men den tiden den sorgen, bara jag får backup.

Semestern inleds med tjejkusinträff hemma hos mig, två av mina kusiner som jag nästan aldrig träffar ska komma hit. Ska bli skitkul att lära känna dem lite mer, vi umgicks mycket när vi var mindre, men så växer man upp och blir vuxna och förändras. Strax därefter blir det landet i några dagar, ska glömma bort tid och måsten, det gör man så bra därute.

Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket efter en semester som jag gör detta år. Året som har gått har varit tungt på olika sätt och vis. Tunga studier samtidigt som förlusten av Knasen (det gör fortfarande ont bara att skriva hans namn..) i stort sett knäckte mig. Våren har verkligen inte varit lätt.
Tur att det nu är sommar. Och snart semester. Snart...