Anestesiläkare är som kondomer!

Det är ofta jag kan få känslan av att känna mig ensam i mitt yrke, man träffar ju på sina kollegor hela tiden, men majoriteten av dagen står/sitter man ju själv vid huvudänden och nedanför narkosbågen pågår kirurgin med op-sköterskan, kirugen och op-uskan. Man är utlämnad åt sina egna tankegångar till stor del. På ett sätt är det skönt, jag behöver inte vara social med "de andra", utan bara när jag själv vill kan jag delta i diskussionerna. Börjar det bli tråkigt med "mina barnbarn"-diskussionerna så kan jag alltid låtsas att något behöver justeras eller dokumenteras eller dras upp..
Och visst känns det tryggt att ha narkosläkaren att ringa till när problem uppstår (fast ibland uppstår de så snabbt så man måste själv hinna fixa till det akut, knappast läge att springa till telefonen). Så det är så en anestesiläkare sa till mig under första veckan på op: "Anestesiläkare är som kondomer. Det känns tryggare med men är jävligt skönare utan". :-)

Häromdagen när jag var på en av ytterklinikerna var vi alla på salen i 35-årsåldern, op-sköterskan, op-uskan och kirugen och så jag. Vi kunde prata om filmer och tv-program som gick när vi var små och det kändes skitkul att vi alla var på samma nivå och kände igen vad vi snackade om. Och så började op-sköterskan plötsligt berätta om att hennes chef hade sagt till henne att hon hade små bröst och hon skrattade åt detta och menade att visst var de små, men de är jääävligt fasta! Efter det uttalandet harklade sig kirurgen som satt och sydde ihop och sa " bara för det så fick jag knut på tråden". Ny tråd fick tas fram. Så jäkla komiskt. Eller så var vi bara trötta.

Och så kan jag sträcka lite extra på mig när jag på två dagar i rad intuberat två patienter (på första försöket på båda och utan muskelrelax på den ena!) som klassats som svårintuberade och där narkosläkaren varit tveksam till att låta mig som ny stå vid huvudänden. Men med lite envishet och jävlar-anamma så gick det (och jag pustade ut när jag såg bröstkorgen höja sig när jag ventilerade).
Och så fick jag konstaterat att min stil när jag intuberar är "telemark"-stilen av en narkosläkare. Vissa står med benen ihop och böjer på knäna, jag tillhör tydligen dem som ställer sig med ett ben fram och ett bakåt och sedan böjer sig framåt och kikar ned. Hade inte ens tänkt tanken på HUR jag står när jag tubar.

Idag testade jag mig fram lite mer på apparaten, har nu börjat övergå till synk/tryckunderstödd ventilering mer eller mindre hela tiden, mycket finfint för att kunna se när patienten själv börjar andas. Detta lärde jag en kollega med 24 år bakom sig i anestesin, hon hade inte en aning om den funktionen, men jösses, man vill ju använda allt man kan använda sig av ju!
Samma kollega berättade förresten om när hon var på en av ytterklinikerna där op-salarna är så extremt små. Där skulle hon vända sig om och råkade sno in sig i slangarna med benen och föll handstupa rakt ut genom salsdörren, mitt under operationen! En annan narkos-ssk stod och pratade i telefon ute i korridoren och blev jättepaff när hon plötsligt trillade handlöst ut genom salsdörren och blev liggandes på golvet. För att inte tala om kirugen. Det där är en sån sak som skulle kunna hända mig, det är bara en tidsfråga!

Nu börjar vi lägga schemat där jag ska börja gå jourer. Och jag blir redan nervös.
Men idag älskar jag mitt yrke.
Anestesi IS the shit!