Läskigt

Oh my, att ha en patient i bukläge under en operation var inte det lättaste. Jag blev livrädd när det skulle svängas runt och jag skulle ansvara för förflyttningen och tuben. Tuben var inlindad i massor utav tejp, men man såg knappt något för alla stöd och grejer som skulle med runt. Och swisch, så vändes patienten runt på en halv sekund. Jag var inställd på att det skulle gå sakta och försiktigt, men icke sa nicke. Det var som att vända på en hand så låg patienten med nosen ned mot golvet och ryggen uppåt. En liten spegel vid patientens ansikte var bra att ha.
Anestesiapparaterna här är annorlunda än på första praktiken. Inget som är detsamma. Skillnaderna är stora på så vis att första stället hade ASA 1-patienter som skulle göra mest dagkirurgiska ingrepp. Här är det multisjuka patienter där det görs mer avancerade saker och emellanåt känns det skrämmande. Hur 17 ska jag fixa det där??
Och jag har fortfarande inte fattat lågflödesanestesi!
Och jag börjar inse att yrket är väldigt självständigt och ensamt. Många gör på sina egna vis. En an.ssk söver enbart på gas, ger inga iv.lm alls (inte ens analgetika då det inte behövs då tydligen?). Så är han/hon lärd. Inget fel i det kanske, men tänk ändå, vilken skillnad. Gamla kollegan bytte av för rast, och så sprang hon på 7000-larm på akuten, övre luftvägshinder.
Shit tänker jag. Shit!

Ikväll tyckte sambon att det var roligare att gå ut med kursarna och käka i väntan på en föreläsning på kvällen, istället för med mig. Men jag fick ju äta dr Oetkers jävla mozarellapizza istället. Wow. Hade jag kunnat göra en :unimpressed:-gubbe här så hade jag infogat den här: ----->