Tanke

Har flera gånger den senaste tiden känt mig så konstig på något vis. Som om jag håller på att gå igenom en förändring i min person. Som om jag strävar emot något som jag egentligen så väl behöver och som nu tvingas på mig. Jag är trygg och livrädd i samma andetag. Jag omges av en annan sorts människor än vad jag gjort tidigare och det påverkar mig. Men jag vet inte hur. Kan jag känna mig hemma? Är jag inte en stor lögn egentligen? Jag önskar att jag kunde ta ett steg tillbaka och betrakta mig själv utifrån och med objektiva ögon. Vad händer? Egentligen?
Jag är som en mussla med stängd mun och stenhård inställning, armarna i kors, men plötsligt öppnar jag mig som en bok, bara sådär. All integritet borta. Och som jag kanske gör när jag blir rädd och liten. Visar man sig sårbar kan väl ingen hugga en i ryggen, eller?
Mina tankar förändras. Det jag inte vet är om det är till det bättre eller det sämre. Ibland känner jag att det är en positiv förändring, med framtiden framför mig, medan jag så slås av den andra sidan, den mörka, destruktiva där tankarna innebär en katastrof där ensamheten inom mig sväljer mig. Tåget har redan gått? Tåget är på väg, bara jag väntar lite till? Jag vet inte.