Bitterhet och hela tänder

Tiden går på och jag trivs rätt bra med det jag gör. Jag är fortfarande livrädd och tänker varje dag på hur sjutton jag ska klara av det här. Men så lyssnar man på de andra, har hört flera säga nu att de har världens bästa jobb och de skulle aldrig vilja byta det mot något annat. Trots lönen. Och många har sagt att första året är skithemskt och jättejobbigt, men sen när man börjar bli varm i kläderna så börjar man älska sitt yrke.
Jag hoppas så att det blir så för mig också. Det jag är mest nervös över det är detta med att behöva räkna snabbt i huvudet vid krisiga situationer. Jag kan inte det, det går trögt som fan i skallen. Och det vet jag om att jag är seg på, det är en del i utmaningen att läsa detta. Jag har inte gjort det lätt för mig direkt.

Kändes kul idag att panga in grova nålar, intubera utan tandskydd! (Mitt hjärta slog i 300 nåt när jag gjorde det...tänderna, akta tänderna, för fan, tänderna, åh, nu ligger laryngoskopet lätt mot framtanden, akta nu..akta..lätt på handen..dra lätt..akta tänderna..) och att jag hittills träffat på de trevliga kirurgerna. Idag var det andra gången en av kirurgerna från min gamla hemavdelning kände igen mig. Så man är inte osynlig, trots allt.

Har hört också att kirurgerna kan vara som förbytta på avdelningar och inne på op-salen. Inne på op-salen är de mer beroende av sin personal och är därför trevliga och skojfriska, medan de på avdelningarna mest blir jagade för ronder och därför kan bete sig mer nonchalant och otrevligt. Tur man hamnat på "rätt sida" nu då, om det nu ska vara på det viset. (Kan man lära gamla hundar sitta?)

(Fast lite bitter är jag på att Iva-ssk får tvåtusen mer i ingångslön än vad vi får. Fan. Fast narkos är faktiskt roligare ;-) Och det är viktigare).



På den tiden då man var en ung mödis. Så oskuldsfull och naiv man var.
(Bild tagen på examensdagen)