Mäh

...dag var det ingen bra dag. Virrade till det en massa, glömde saker, fick spatt när jag skulle intubera utan tandskydd (som jag så snällt fick varje gång på förra praktiken. Nu har jag inga tandskydd längre, buhu!) och gav laryngoskopet till min handledare istället. Liten mun med stora tänder, hur jag än böjde och vred så var bröstkorgen ivägen eller så höll jag på att bända ut tänderna. Fan fan fan. Nu börjar jag bli nervös över att jag aldrig nasalintuberat. Mein gott. (Fast där är ju inga tänder ivägen direkt, så det kanske blir smidigare?)

Men jag har bestämt mig för att släppa på prestigen med att alltid vara duktig och snäll - ungefär. Jag orkar inte bry mig en massa om vad handledarna ska tycka om mig, om jag är tillräckligt kunnig, om jag tar initiativ, om jag visar empati, blablabla, allt enligt formalia från bedömningsformulären. Jag hakar upp mig på att jag dagligen blir bedömd i det jag gör. Men jag kom på det idag att jag skiter i det nu. Jag frågar idiotfrågor (såsom: "om pat får kammarflimmer, påbörjar jag då HLR som vanligt, jag gör inget med narkosapparaten, utan den kan gå och ventilera som vanligt?). Jag ligger vaken på nätterna för jag är nervös och tänker en massa på vad jag gör fel, och hur sjutton jag ska klara av det här. Jag avskyr att vara ny och förvirrad. Och får man då inte in en nål på patienten så vill man lägga av helt och gå tillbaka till sitt gamla jobb. Och jag orkar inte vara orolig längre.

Mitt gamla jobb. Tryggt och bra, där vet jag vad jag har och vad jag ska göra. Tryggheten. Kollegorna.
I hissen träffade jag på en patient som närmast är stammis på gamla avdelningen. Han hejade, höll sig för magen som han brukar och pratade som om vi setts igår senast. Då kände jag ett litet sting i magen, vad skönt det hade varit att bara coola ned sig, luta sig tillbaka, vara på hemmaplan igen. Inte vara ivägen, fumla med grejer, trycka på fel knapp, inte hitta, stå och fånglo i korridoren och undra vart alla tog vägen, inte veta vad jag ska säga till patienterna, hälsa på samma läkare tre gånger, inte hälsa alls på nästa läkare, fastna i uppkopplingssladdarna för EKG:et inne på postop så Iva-sköterskan glor på mig över glasögonbågarna när hon läser journalen.
Fan. Fan. Fan.
Idag är jag inte så motiverad. Mest gnällig. Men jag sov bara 1,5 timme i natt och drömde hemska, hemska drömmar.

Nyss ringde det på dörren. Jag öppnade inte. Gör jag aldrig om jag inte vet sedan innan vem det är. Eller så kikar jag i gluggen, som nu, och den här gången var det en kille i 40-årsåldern. Antingen är det hyresgästföreningen, jehovas eller tv-pejling. Inget av det är jag intresserad av ändå.
Jag var på träningsstället nyss, jag har aldrig sett så mycket folk där som idag. Folk stod i kö för att vänta på maskinerna. Me not like.

Mathållningen idag har gått finfint, har hållt mig någorlunda till GI med undantag för frukten:
Frukost 1: Dofilus, GI-müsli, valnötter
Frukost 2: Turkisk yoghurt, blåbär, lätt pudrat med vanillinsocker
Lunch: 4 skinkrullar, keso, en halv tomat, en avocado
Eftermiddag: en banan, fyra vindruvor
Middag: lax, gräddfil, couscous med gurkstavar (på ordet "gurkstavar" fick jag förslaget "turkstavar" och "couscous" blev "scoutläger", av mitt rättstavningsprogram på datorn. Mycket användbart. Som vanligt).

Nähä, då var ju kvällen snart över och dags för sängen igen. Men jag längtar lite till sängs. Läser just nu "Människohamn" av John Ajvide Lindkvist. Spännande bok!


Imorgon är en annan dag.