Knäppskalle

Skrivkompisen och jag var sist ut idag. Jag inledde med att säga ett kardinalfel, men ingen verkade ha uppfattat det.
Jag satt som en fågelholk efteråt när examinatorn meddelade att vi hade ingenting att komplettera med. Ingenting. Och vi var de enda av allihop som inte behövde! What? Något malliga gled vi ut från skolan för en fika. Mitt i kladdekakan och kaffelatten fick jag ett sms från sambon som befinner sig i misär. Myggbett, fästingar, regn, heldagsvandringar i snårig skog, vrickningar av fötter, skoskav och blåsor. Tycker lite synd om honom, han har en heldag kvar och en halvdag.

På väg hem efter fikat köpte jag med mig ett gäng blommor som jag tänkte plantera på balkongen, o så köpte jag mat till ikväll. När jag kom hem satte jag mig direkt med en uppgift jag var tvungen att göra (eller rättare sagt två uppgifter) eftersom jag missade det obligatoriska i måndags. Plötsligt var klockan 21 och jag hade inte ätit något (mer än godis), och nu är klockan över 22, så nu blir det ingen mat alls.
Satt för en stund sedan vid datorn när jag hörde en hög duns från balkongen. När jag går ut fladdrar gardinen och tv:n är avstängd (hade ju Greys på i bakgrunden eftersom det känns läskigt när det är tyst)! Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott det varit ett spöke.
Jag satte igång tv:n igen och stängde altandörren. Nu inbillar jag mig att det ändå är någon som tagit sig in i lägenheten och nu ligger under min säng och väntar på att jag ska gå och lägga mig för att då ta tag i min fot, eller smyga upp när jag lagt mig i sängen. Tycker hela tiden det är någon bakom mig. Det knäpper här och där i huset.
Fy fan vad jag inte hade fixat att bo själv. Jag är helt nojig.