Saknad

Det är lördagkväll, jag är själv hemma och kunde inte förmå mig att hitta någon film att se på. Satte mig vid nätet istället och gick in på en gammal kursares hemsida och där hade hon skrivit om sitt husdjur som hade dött och lagt ut foton.
På något vis triggade detta något hos mig och fick mig att totalt rasa samman av saknad av Knasen. Det är ganska exakt ett halvår sedan vi var tvungna att avliva honom och det känns som att hjärtat slitits ur en av saknad. Jag vet att det någonstans också finns en mapp med foton på min dator,och en liten filmsnutt, filmat dagen innan han dog, men jag kan ännu inte förmå mig att titta på det.



Jag kommer aldrig glömma den åttonde december tvåtusen åtta, hur svag och döende du var och hur du lämnade oss för alltid. Hur mina ben vek sig under mig när jag vände mig om för att gå därifrån och hur D fick ta mig under armen för att kunna gå därifrån. Hur bilden av din sjuka, utmärglade kropp på bordet etsade sig kvar i mitt minne. Hur du hade slutat att andas. Hur vi höll ett ljus brinnande i fönstret från morgon till kväll, så fort det brann ned skyndade vi oss att tända ett nytt, allt för att du skulle se och hitta oss. När vi väl hämtade din urna kunde vi släcka ljuset, för då var du hemma igen.



Älskade lille vän, du följde mig i vått och torrt i nästan 14 års tid. Hur du som kattunge skulle sättas ut i den småländska mörka skogen och skjutas och hur det skar i mitt hjärta och tog med dig också på köpet. Två kronor fick jag ge för dig i maj 1995. Och hur du sedan hängde med mig på alla de olika ställen jag bodde på, de olika förhållanden vi befann oss i. Du fanns där när ingen annan fanns där, du och Busan gav mig en anledning till att gå upp på morgnarna när det var som värst. En anledning till att längta hem om dagarna. Du gav mig så många minnen och tokigheter, så mycket kärlek och sällskap. Du och Busan gjorde mitt hem till ett riktigt hem. Hur ni äntligen fick D som husse och hur bunden du kände dig till honom och hur du älskade att vara nära oss. Du fick mig och D att komma än närmre varandra, att ha något så kärleksfullt gemensamt. Jag kunde aldrig känna någon överväldigande saknad och tomhet när jag hade dig. Varje gång jag ser en svart katt någonstans så rycker jag till och tänker på dig.



Och hur jag saknar hela din uppenbarelse, dina vackra gula ögon, din anspråkslösa vita fläck på bröstet, din rosa lilla tunga som emellanåt envisades med att befinna sig en bit utanför läpparna, dina stora, mjuka trampdynor, din svarta mjuka päls som snarare blev brun i solen (och hur vi då kallade dig för "oäkting"), dina ljud som du hade för dig, hur du kunde slappna av i ens famn när man bar dig och hur vi kunde stå på balkongen och titta på folk och djur som gick förbi, hur du älskade att apportera papperstussar som du avlämnade blöta, hur du vid veterinärbesök var så snäll och tillgiven och fullt litade på din matte och husse som båda alltid var med vad det än gällde. Hur saknad du var den veckan du blev inlagd på djursjukhuset och hur vi grät av glädje när vi äntligen fick hämta hem dig igen. Jag minns hur du stal julgranskulor och gjorde dem till dina leksaker istället för pynt, hur du fick tag i den där fladdermusen uppe på vinden i Olstorp och dina första kattungeår med all den nyfikenhet och livsglädje du bar på.

Du var sjuk länge, men till slut gav du upp. Men det är såhär jag vill minnas dig. Som den underbara katt du hela tiden var och som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag saknar dig så mycket. Jag kommer alltid att älska dig.



Din matte