Måndag kl 11.37. Ensam på narkossidan på stora robotsalen med patient väl dold under gröna opdukar, ett finger kunde skymtas därunder, inget ansikte att titta på. TIVA körs och det är min first time ever med detta, ingen gas och därmed inget MAC-värde som berättar för mig hur patienten sover. Propofolsprutan tar plötsligt slut, pumpen larmar och jag vet inte hur man får upp låset så att jag kan byta sprutan!! Patienten kan vakna på några få minuter! Panik. Jag försöker ringa runt efter hjälp, men antingen var det upptaget eller ingen som svarade. Precis när jag satt på huk och slet i sprutpumpen och kände att jag nog höll på att börja gråta så kom min räddning in genom dörren.
Min puls låg nog på 300 där ett tag.
Usch. Jag kommer få magsår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar