Såklart fick man inte vara nöjd speciellt länge. Det jag trodde var som det skulle vara, var tydligen inte alls så.

Det är ett jävla kämpande hela tiden. Skitliv.

Konst!

Sånt här gillar jag skarpt. Flera otroligt coola bilder.

Mia Mäkilä

Human nature

Veckan som gått har varit otroligt påfrestande rent jobbmässigt. Fem dagar på raken där jag i stort sett stått själv om dagarna. Har begått massor utav fel, men också massor utav rätt och för varje dag är det något litet som faller på plats. Även om detta kommer ta lång tid. Pratade med min kursare som jobbar en våning upp och han sa sig också vara på plats kl 07 på morgnarna, för annars hann han inte med morgonarbetet. Så det kändes ju ok, att det inte bara är jag som är "slow". Men många av de andra är där vid kvart över sju-tiden så det är inte en hel halvtimme extra jag behöver jämfört med de andra. Men det är stressigt. As hell. Speciellt robotkirurgin, det är tusen grejer som ska fixas innan de kan börja operera.

Hur som, mina tre veckor på kirurgen har gått tokfort och jag har lärt mig massor. Nu väntar tre veckor på ortopedsidan. Spinaler, buklägen, spik och hammare. Ska bli intressant. Även om jag fruktar bukläge. Usch.

Fredagskvällen/natten spenderades hos fina V. Jag hann knappt komma ut ur bilen så hade jag två älskade barn som kom springandes i full fart och kramade om mig. När jag kom in fick jag en lång kram av V, en chokladguldmedalj kring halsen och en presentpåse! Snacka om förvånad! Presenter från barnen där A hade ritat en robot och skrivit att jag var snäll och världens bästa narkos-ssk och N hade gjort en pärlplatta och en solfjäder och så hade hon plockat lite blommor ifrån trädgården. Paketpåsen från V innehöll en massa roliga saker som var så på pricken rätt, allt ifrån antistress-piller, plåster, choklad, badskum till en kanonfin mugg och en rolig bok! Helt underbart, blev helt rörd. Begav mig inte hemåt förrän solen började gå upp.

Jag är glad och tacksam för att jag har så fina vänner, ett yrke som är skitcoolt (även om det är kämpigt as hell just nu ett tag), att jag kommer börja få en lön snart, att jag trivs där jag bor och har sommaren med allt vad det innebär framför mig.

Nu ska jag spendera resten av lördagen i mitt stökiga hem med min älskling och vår helknäppa katt.

Det var väldigt längesedan jag kände mig såhär nöjd.

Nej, nu får någon ge mig helg någon gång. Hur 17 ska jag orka två dagar till????

Helt slut.

Gonatt.

Så nära får ingen gå...

En sak som jag inte fattar: vi börjar vår arbetstid 07.30. Och slutar 16.30.

Problemet är att patienterna börjar komma mellan 07.30 - 07.45. Så på den stunden ska man hinna läsa på patienterna (som kan vara sex stycken under dagen, eller en i bästa fall), kolla narkosapparaten och ev fylla på gaser, dra upp alla jäkla läkemedel som ska användas, låsa ut knarket i lmrummet plus lägga fram infusion och annat smått och gott som kommer behövas. Och när pat kommer ska man intervjua, sätta nål, koppla upp osv, innan kl 08.00.

Alltså: idag var jag på plats kl 07.00. Jag blev ifrågasatt om varför jag var där så tidigt. En annan som hörde vår konversation lade sig i och sa att hon också var där en halvtimme innan, för annars hinner man inte. Många verkar göra så.
Är det inte något som är jävligt fel i så fall? Då får man ju skjuta på op-start, ifall man ska behöva gå in på planerad övertid. Det är ett jävla tjat om hur "duktiga vi ska vara som har kniven i" innan ett visst klockslag.

Ja, jag hann precis i tid inför att patienten kom 07.45 idag. Jag hann inte själv ut i slussen för att hämta honom, men jag var precis klar med allt när de andra började köra in honom. Fan.

Nu går jag helt on my own. Jag har samma tillgång till läkare och "korridors-ssk:n" som alla andra. Men jag ligger på luren ändå, jag riskerar fan ingenting eftersom jag inte vill störa (som det såklart känns när man ringer narkosläkaren för tredje gången på tio minuter).


Imorgon ska jag ha fem patienter (ev. sex) och jag läste lite på de två första innan jag gick hem idag. Fattar inte hur jag ska hinna! De sa idag att det var neddragen verksamhet och att det bara var de stora och "viktiga" operationerna som blev av. Jag har ju inte en enda patient som är frisk sedan tidigare, ASA 2-3 ligger nästan alla på. Och jag är bara van vid ASA 1 sedan mina andra praktiker. Tänk så relaxat det måste vara att sen komma till ett mindre sjukhus med friskare patienter. Nu är man mitt i det värsta.

Och imorgon är det narkosdoktor B med vilda blicken som jag ska kampera ihop med. Jojo. Hela havet stormar igen då.

Blä, känner mig så sjukt stressad. Det är inte kul att vara ny.

Zumba! Here I go! (?)

Ok, nu har jag nått botten. Varenda foto som togs på mig från midsommar fick mig att få en knut i magen, för fan, har jag sån jävla dubbelhaka? Snacka om förnekelse.

Så nu har jag startat om Viktklubben och tänkte köra GI till största delen.
Tänkte ge det här en chans.

Kanske kan funka?


D har lovat att bara skratta första gången åt mig när jag kör det framför tv:n i vardagsrummet. Verkligen snällt. *s*


Måste dessutom tipsa om Mr Bungle och skivan "Disco Volante". Den skivan hade P med sig och gjorde hela midsommaraftonskvällen helt surrealistisk. Skitcoolt!

Skit å helvete

Okej, bara att konstatera. Vissa dagar - som igår - kändes allt toppen. Kändes jättebra och när jag hörde efter idag så hade den patienten mått kanonbra postoperativt och iva-personalen var jättenöjda med vätskebalansen och allt. Inga smärtor, inget illamående, inga tryck (som jag var rädd för). Guldstjärna.

Så idag. Katastrofalt dåligt. Och inte bara "en dålig dag". Utan massor utav fel gjorde jag. Så pass mycket så jag hade en klump i halsen genom hela dagen och lust att gå hem för att inte gå dit igen. Begick misstag efter misstag. Var på väg att skriva en avvikelse på mig själv strax efter det grövsta misstaget. Usch och fy, ångesten gnager inom mig och jag kan inte släppa tankarna på dagen idag. Vill ha den ogjord.

Tror det blivit för mycket för mig, rätt så slitigt i skolan på sluttampen med ökat tempo och sen direkt in i det här nya yrket med nytt nytt, allting. Jag tappar fokus och koncentration. Blir disträ och trött. Går och lägger mig halv tio på kvällarna men är helt slut när jag vaknar på morgonen igen. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag är uppenbarligen stressad, så pass så att jag begår fel. Och jag mår fruktansvärt dåligt över när jag misslyckas. Men idag var det inga småsaker, och det ger mig en enorm ångest. Tänk om något riktigt allvarligt hade hänt?

Jag måste göra något åt det här. Åt mig själv. Men jag vet inte vad.
Kan börja med att gå och lägga mig. Klockan är ju redan halv tio.
Det känns att man inte är van vid att gå upp halv sex varje morgon fem dagar i rad. Men det vänjer man ju sig vid.
Men inte att begå fel. Det får inte hända.

Midsommar

Midsommar börja närma sig och det blir midsommarfirande ute på landet med nya nypotäter, dagsfärska ägg från lyckliga höns ifrån gården bredvid, OP Andersson, Brantevikssill, jordgubbar med grädde och grillning senare på kvällen.
Jag ska stå för tipsrundan. Hehe.... Nu ska jag bara klura på vad första-priset ska bli.

Så Glad Midsommar på er!

Fail vs win

Fail:

Att klockan 07.34 misslyckas med att sätta en nål i ett skitfint kärl, så att farbror narkosläkare fick ta över och sätta den som en smäck på två röda istället.

Att klockan 07.39 befinna sig i lunchrummet inför ett stormöte och råka komma åt takbelysningen (en soptunna som jag råkade stöta till som stötte till ljusknappen) så att det blev beckmörkt i hela rummet fullt med folk.

Att fyra sekunder senare säga "ojdå" och vända sig om och direkt trampa en uska rakt över foten så hon får ont.



Win:

Att intubera fyra patienter på raken (jaja, två av dem hade inga tänder, men ändå...), och använda sig av RSI.

Att få tillfälle (på en och samma dag och samma patient) få använda sig av Abbodop-infusion, Albumin, Carbocaininfusion, SAG, blodgaser, Macrodex, artärnål, cvp, ppv, Morfin special samt att från ryggläge lägga över en intuberad patient till fällknivsläge. Mein gott vad det sista var skitsvårt.

Jag har haft en jäkla tur med narkosläkarna, nästan alla har varit jävligt snälla och ödmjuka inför mig och mina frågor. De förklarar och visar och jag suger åt mig allt jag kan. För det här är intressant skit.

Vad har jag gett mig in på? Version 1.0

Måndag kl 11.37. Ensam på narkossidan på stora robotsalen med patient väl dold under gröna opdukar, ett finger kunde skymtas därunder, inget ansikte att titta på. TIVA körs och det är min first time ever med detta, ingen gas och därmed inget MAC-värde som berättar för mig hur patienten sover. Propofolsprutan tar plötsligt slut, pumpen larmar och jag vet inte hur man får upp låset så att jag kan byta sprutan!! Patienten kan vakna på några få minuter! Panik. Jag försöker ringa runt efter hjälp, men antingen var det upptaget eller ingen som svarade. Precis när jag satt på huk och slet i sprutpumpen och kände att jag nog höll på att börja gråta så kom min räddning in genom dörren.

Min puls låg nog på 300 där ett tag.

Usch. Jag kommer få magsår.

Saknad

Det är lördagkväll, jag är själv hemma och kunde inte förmå mig att hitta någon film att se på. Satte mig vid nätet istället och gick in på en gammal kursares hemsida och där hade hon skrivit om sitt husdjur som hade dött och lagt ut foton.
På något vis triggade detta något hos mig och fick mig att totalt rasa samman av saknad av Knasen. Det är ganska exakt ett halvår sedan vi var tvungna att avliva honom och det känns som att hjärtat slitits ur en av saknad. Jag vet att det någonstans också finns en mapp med foton på min dator,och en liten filmsnutt, filmat dagen innan han dog, men jag kan ännu inte förmå mig att titta på det.



Jag kommer aldrig glömma den åttonde december tvåtusen åtta, hur svag och döende du var och hur du lämnade oss för alltid. Hur mina ben vek sig under mig när jag vände mig om för att gå därifrån och hur D fick ta mig under armen för att kunna gå därifrån. Hur bilden av din sjuka, utmärglade kropp på bordet etsade sig kvar i mitt minne. Hur du hade slutat att andas. Hur vi höll ett ljus brinnande i fönstret från morgon till kväll, så fort det brann ned skyndade vi oss att tända ett nytt, allt för att du skulle se och hitta oss. När vi väl hämtade din urna kunde vi släcka ljuset, för då var du hemma igen.



Älskade lille vän, du följde mig i vått och torrt i nästan 14 års tid. Hur du som kattunge skulle sättas ut i den småländska mörka skogen och skjutas och hur det skar i mitt hjärta och tog med dig också på köpet. Två kronor fick jag ge för dig i maj 1995. Och hur du sedan hängde med mig på alla de olika ställen jag bodde på, de olika förhållanden vi befann oss i. Du fanns där när ingen annan fanns där, du och Busan gav mig en anledning till att gå upp på morgnarna när det var som värst. En anledning till att längta hem om dagarna. Du gav mig så många minnen och tokigheter, så mycket kärlek och sällskap. Du och Busan gjorde mitt hem till ett riktigt hem. Hur ni äntligen fick D som husse och hur bunden du kände dig till honom och hur du älskade att vara nära oss. Du fick mig och D att komma än närmre varandra, att ha något så kärleksfullt gemensamt. Jag kunde aldrig känna någon överväldigande saknad och tomhet när jag hade dig. Varje gång jag ser en svart katt någonstans så rycker jag till och tänker på dig.



Och hur jag saknar hela din uppenbarelse, dina vackra gula ögon, din anspråkslösa vita fläck på bröstet, din rosa lilla tunga som emellanåt envisades med att befinna sig en bit utanför läpparna, dina stora, mjuka trampdynor, din svarta mjuka päls som snarare blev brun i solen (och hur vi då kallade dig för "oäkting"), dina ljud som du hade för dig, hur du kunde slappna av i ens famn när man bar dig och hur vi kunde stå på balkongen och titta på folk och djur som gick förbi, hur du älskade att apportera papperstussar som du avlämnade blöta, hur du vid veterinärbesök var så snäll och tillgiven och fullt litade på din matte och husse som båda alltid var med vad det än gällde. Hur saknad du var den veckan du blev inlagd på djursjukhuset och hur vi grät av glädje när vi äntligen fick hämta hem dig igen. Jag minns hur du stal julgranskulor och gjorde dem till dina leksaker istället för pynt, hur du fick tag i den där fladdermusen uppe på vinden i Olstorp och dina första kattungeår med all den nyfikenhet och livsglädje du bar på.

Du var sjuk länge, men till slut gav du upp. Men det är såhär jag vill minnas dig. Som den underbara katt du hela tiden var och som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag saknar dig så mycket. Jag kommer alltid att älska dig.



Din matte

Humor på hög nivå?

Onsdag morgon och vi hade precis sövt en svår patient. På väg ut genom dörren vänder sig narkosläkaren om och säger: " Vet du vad det är för liknelse mellan en narkosläkare och en kondom?" Jag börjar skratta och säger "Haha, nej!"
"Jo, det är säkrare med men mycket skönare utan!" sa han och gick.
Så blev man lämnad ensam på salen med de orden. Hehe.

Mymilktoof

Åh, det här var ju så himla gulligt!

Utmattad

Första hela dagen avklarad. Otroligt vad man fokuserar på missarna man gjort och inte det som faktiskt gick vägen. Men det är väl så man lär sig, att fokusera på det som kan bli bättre. Men jag känner mig ringrostig, det var ändå i jan-feb jag var på op innan och jag kommer inte ihåg rutiner, op-bord, telenummer, läkemedelsrum osv.. på rak arm. Jag gjorde något med opbordet idag så att patienten höll på att fara i backen, fy fan vad läskigt, det small till och bordet tippades med huvudänden nedåt. Toppen. Jag började reda ut slangarna till ett artärtryck på postop istället för att koppla på syrgas och saturation (döh)det första jag borde ha gjort, var feg när jag skulle intubera och gav laryngoskopet till en annan istället. (Men det är de där jävla tänderna.. fan att det inte finns någon tandvårdsprofylax på det här stället!) Tänkte inte på att koppla på något dropp till en patient som skulle vara vaken under ett ingrepp (tänkte att det tar ju inte så lång tid och inga lm skulle ju ges...) Med mera med mera... Mitt lösen funkar inte till Melior och jag har massor utav egna utbildningar via nätet som jag måste gå igenom och lämna in.
Tydligen är det ett rent kaos på avdelningen och högsta chefen meddelade att hon nu ska sluta. Gäller att inte låta sig påverkas av dålig stämning och vantrivsel, jag får fokusera på mig själv och min nya roll.

Idag känner jag mig utmattad som fasiken, hur ska jag kunna ha koll på allting? Shit.

Uppdatering

Första dagen avklarad (egentligen dag nummer två, men gårdagen bestod mest av medicinteknik). Började med ett stort ingrepp på en ASA 4-patient vilket såklart inte var optimalt. Men med tanke på att de inte visste att jag skulle komma så.. lite fail.
Hur som så blev det hugget som stucket, jag skulle ta foto och gå på medicinsk teknik halva dagen (även denna dag), så det blev inte mycket anestesi direkt. Imorgon blir det väl lite bättre planerat, en stor tarmop.

Jag är inte helt slut när jag kommer hem iaf, inte än. Men det kommer säkert när pressen blir större. På måndag ska jag gå själv liksom. Jojo... tre dagars bredvidgång och sen själv? Think not.

Ska börja cykla till jobbet, inser att jag inte har någon energi till att åka iväg igen när jag kommit hem och ätit, så motionen får avklaras till och från jobbet istället. Känns konstigt att tänka "jobbet". Har ju haft praktik så mkt.

Nähäpp, kvällarna är otroligt korta nu. Det är mest upp och jobba, jobba jobba, hem igen, äta, duscha, glo på tv och lägga sig. Skönt att slippa nätterna iaf, även om det känns slitigt med månd-fred hela dagar.
Nåväl. Jobbet är kul iaf. Det är huvudsaken.
Och var var jag nu... äta var det sista.. vad är nästa? Duscha var det ja. Sen tv och lägga sig.
Godnatt.

Examenshelg

Hade det riktigt trevligt i fredags. Tog tåget till Malmö och mötte upp folk på Lilla Torg, där det blev några öl. Gick sen vidare till Elyssé för fondue tillsammans med de nyblivna operationssköterskorna. Riktigt trevligt, dock var inte Elyssé någon vidare bra restaurang. Lite spex från killarna i vår kurs och kursansvariga som var med fick sina fiskar varma.
Efter ytterligare öl och med fondue i magen gick vi in på PickWick och på något dansställe som hette Swing (?). MIn kursare hamnade i bråk med vakten, han envisades med att det minsann var en jacka hon hade på sig, medan det egentligen var en kavaj. Där stod spända typer med slips och kavaj och bruttor med klänningar och high heels. Hur som höll vi på att bli utslängda då kursaren började tjafsa om vaktens utbildningsnivå, men på nåt sätt kom vi in ändå. Och tre av oss hade våra gröna operationsmössor på oss. Män kom inte in utan kavaj och kvinns inte med jacka (som ju var en kavaj!), men med opmössorna på kunde de inte säga något? Skumt.

Vi fortsatte upp i huset, uppför breda stora trappor, sammetsväggar och kristallkronor. Dansgolv lite här och där och barer jämt utspridda. Vi hamnade slutligen längst upp i huset, i ett rum med en pianobar. Ett rum som påminde något om miljöerna i Twin Peaks med sin skumma belysning. Vi ockuperade alla skinnfåtöljer, jag bad pianisten spela gamla Beatles-låtar vilket han gjorde. Och så beställdes det in, jag hann hinka i mig mer öl, någon San Francisco och någon Cosmopolitan. Drinkar är så jäkla gott! Det blev vildare och vildare stämning och det skvallrades en massa, oj vad man fick reda på grejer om vem som satt på vem, vem som dejtat vem osv.. Jag hamnade i diskussion om Frankrikes intåg i Ryssland, pratades om filmer (bl a Big Lebowski, då kursaren beställt in en White Russian)och om dykning. Jag blev rejält peppad till att hänga på och påbörja ett certifikat. Finns tydligen lite billigare "prova-på"-tillfällen där man testar dykdräkt och tuber, och att andas under vattnet. För att se om det är något för en. Får se om det finns tid, energi och pengar för att påbörja något sådant.
Tiden gick på i Malmö och när klockan passerat midnatt visste jag fortfarande inte hur jag skulle komma hem. Och jag var heller inte oroad över det. Så uppenbarligen hade jag kul.

På lördagen vaknade jag med baksmälla och matthet. Vilade under dagen och åkte sedan ned till stan för att träffa familjen för att äta plankstek på Stäket. Så jäkla gott. Vitlöksbröd, plankstek och glass. Gosh, jag rullade hem därifrån. Cheesecaken som sambon beställt fick jag smaka lite av och den var värd att dö för.
Problemet var ju att jag hade gjort en tårta som väntade hemma, så det fick bli en liten bit av den, så fick lillebror med sig resten hem. Kvällen avslutades med en Clintan-film och just nu är det söndag. Imorgon börjar jag jobba. Och jag måste plugga på idag, frågan är hur jag ska palla just nu. Är helt slut. Skulle haft en veckas ledighet nu, sista tiden har varit sjukt intensiv.



Tydligen är det kaos på op nu, facket hade gått in och satt stopp (eller ville iaf) eftersom folk gick på knäna. Så det gör mig lite orolig över att min introduktion ska drabbas. Det är bara jag som kommer börja där just imorgon. Men det ska bli skitkul. Äntligen på egna ben. Äntligen får jag göra som jag själv vill (någorlunda iaf).
Ser jag tillbaka på det här året så finns där mycket ångest, oro, press, stress, ekonomiskt kaos och tårar, samtidigt som jag kan se en rejäl personlig utveckling, mycket glädje, framtidsutsikter och en kommande yrkesstolthet.

Nu är jag äntligen anestesisjuksköterska. Fy fan vad jag är bra!

Sugen på dykning

De flesta av mina kursare är rejält aktiva i mångt och mycket. Är det inte det ena så är det det andra de håller på med. Hobbies hit och dit. Full fart. Några håller på med dykning och träffas och åker ut och dyker. Igår blev jag peppad av tre stycken som absolut tyckte jag skulle hänga med. Min oro var dock att hur fasiken ska jag få plats i en dräkt?? Men det finns tydligen massor utav varianter, så det var inget problem. Och jag har ju för fasiken ingen hobby!

Tanken har följt mig även idag och jag var inne och kikade på H2O:s sida, och jag är nu rejält sugen. Men jag vill ha sällskap. Någon som vill hänga på? :-)

Bakfull

Hade det sjukt roligt igårkväll. Malmö by night. Orkar kanske skriva om det senare... :-)

Just nu är jag bakfull, men ska ha hit folk idag (och så ska det ätas på Stäket), ska göras tårta och städa av. Ja, och handla.
Var börja?

Finito

Så, då lämnade man institutionen för gott. Får se om man kommer läsa där igen. Jag blev något sugen på att skriva min magister och sen läsa masters och doktorera, inom anestesi är det ju än trevligare att forska kan jag tänka mig. Eller Iva nån gång?
Om några år så kommer det säkert vara så att det krävs en magister åtminstone för att få jobba, som det är idag kan man knappt bli chef om man inte har en magister, så det börjar gå åt det hållet. Tidigare sa folk som inte hade kandidat i sin ssk-utbildning att de inte behövde det, men som det är idag så är det ett krav, annars får man läsa upp det. Man kan t ex inte komma in på någon spec.utb i Lund om man inte har kandidat i botten.

Nåväl, imorgon blir det heldag i Malmö med kursarna, ska bli riktigt trevligt. Missar dock sambon som kommer hem på eftermiddagen *saknar*.

Nu ska jag avnjuta min kväll i mitt eget sällskap, tillsammans med Busan och ett paket glass. Tänkte plantera de stackars blommorna till balkongen, nu så har jag äntligen tid att få i dem i vettiga krukor. Jag vet att jag på söndag måste plugga inför måndagen, men inte just nu. Inte än. Det är bara torsdag än så länge. :-)

Sydsvenskan

..är som vanligt full med outbildat pack som printar ned skit. För vad i helvete är det här för jävla journalistik??? Rubriken antyder att det är SJUKSKÖTERSKOR, medan innehållet menar att det är UNDERSKÖTERSKOR det handlar om. Eller "sköterskor", vad det nu är? Och är kommunal inblandat är det definitivt undersköterskor det rör sig om.

Uppenbarligen har denne Bo Göran Dahl ingen som helst insikt i vad som skiljer en ssk från en usk. För det finns folk där ute som inte vet det och då ska man fan heller inte basunera ut liknande som antyder att det skulle vara samma sak. Spä på okunskapen bara, så folk kan sitta där och skaka på huvuden åt att ssk ska ha mer lön än usk.

Fan.

(Enligt en kursare diskuteras det att höja lönen för spec.ssk med 6-7000 kr. Som om det kommer hända? Jojo...Så länge ingen värderar yrket speciellt högt, så kommer en högre lön aldrig motiveras bland gemene man). Nej, ge mig kött på benen så blir jag min egen konsult så småningom. Först då kan man få en vettig lön, kanske.

Knäppskalle

Skrivkompisen och jag var sist ut idag. Jag inledde med att säga ett kardinalfel, men ingen verkade ha uppfattat det.
Jag satt som en fågelholk efteråt när examinatorn meddelade att vi hade ingenting att komplettera med. Ingenting. Och vi var de enda av allihop som inte behövde! What? Något malliga gled vi ut från skolan för en fika. Mitt i kladdekakan och kaffelatten fick jag ett sms från sambon som befinner sig i misär. Myggbett, fästingar, regn, heldagsvandringar i snårig skog, vrickningar av fötter, skoskav och blåsor. Tycker lite synd om honom, han har en heldag kvar och en halvdag.

På väg hem efter fikat köpte jag med mig ett gäng blommor som jag tänkte plantera på balkongen, o så köpte jag mat till ikväll. När jag kom hem satte jag mig direkt med en uppgift jag var tvungen att göra (eller rättare sagt två uppgifter) eftersom jag missade det obligatoriska i måndags. Plötsligt var klockan 21 och jag hade inte ätit något (mer än godis), och nu är klockan över 22, så nu blir det ingen mat alls.
Satt för en stund sedan vid datorn när jag hörde en hög duns från balkongen. När jag går ut fladdrar gardinen och tv:n är avstängd (hade ju Greys på i bakgrunden eftersom det känns läskigt när det är tyst)! Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott det varit ett spöke.
Jag satte igång tv:n igen och stängde altandörren. Nu inbillar jag mig att det ändå är någon som tagit sig in i lägenheten och nu ligger under min säng och väntar på att jag ska gå och lägga mig för att då ta tag i min fot, eller smyga upp när jag lagt mig i sängen. Tycker hela tiden det är någon bakom mig. Det knäpper här och där i huset.
Fy fan vad jag inte hade fixat att bo själv. Jag är helt nojig.

Kärleken väntar

Min sista lediga dag på väldigt länge är det idag.

Jag har varit vaken och uppe en timme ungefär och redan:

1) Fått ett helt fantastiskt brev med Frank Sinatra-frimärken innehållandes ett underbart roligt kort från bästisen i USA, jag skrattade länge och väl åt innehållet. Vilken fantasi min Louise har! *kärlek* Tacktacktack! :-)

2) Fått ett lika underbart besked via telefonen att nu är älsklingen och jag tillbaka på banan igen. Yeah! Nu är det bara tiden vi slåss mot.

Sitter med mungiporna vid öronen.

Ok, sista rycket, nu blir det skolarbete för resten av dagen. Men det gör inget. För idag är det en bra dag.

Typisch

Okej, sista avsnittet sett av Twin Peaks. Klockan är snart ett på natten och hur i helvete ska jag nu kunna somna????

Fire walk with me...

Gosh, idag har min mage inte varit att leka med. Missade hela opponeringen p g a att jag varit magsjuk hela dagen.
Sambon är iväg på stensafari hela veckan och jag går och ångestar mig igenom dagarna. Tycker inte om att vara själv hemma på kvällarna, har låst med dubbla lås i dörren och sover med en hammare vid sängen (ifall att! *har sett för mycket skräckfilm i mina dagar*). Har problem med att duscha när jag är själv hemma också, vill helst stänga och låsa dörren, men tycker det är småknäppt så jag står med bortdraget draperi istället och stirrar ut i hallen så att ingen dyker upp där. Helknäppt då.
Vet att jag varit likadan tidigare också, de två första dagarna är jag nojig och tycker det är någon annan i lägenheten, ute på balkongen osv.. men sen börjar jag slappna av och tänker inte mer på det.

På måndag börjar jag jobba. Så snart tjänar jag lite cash igen iaf. Ska bli skönt att slippa gå back flera tusen varje månad, fy fan vad segt det har varit det här året!
Hoppas det är värt det.

Och nu: sista avsnittet i min Twin Peaks-box.