1 maj

Nu är den dryga kämpiga perioden över med pendling och prestation. Min ena handledare viskade precis innan jag gick hem att jag skulle vara stolt över att jag hade klarat av A som handledare för hon var inte helt lätt att gå med. Skönt att höra, då är det inte som jag inbillat mig bara...
Spenderade kvällen inne i Hbg o hjälpte brorsan med en del flytt av möbler (tog musten ur mig!) och sedan natten i Hbg. När sista dagen var avklarad åkte jag hem i en nyservad och nytankad bil och med chokladhjärtan i magen. Underbart. Jag kände mig väldigt lättad efter en lång och kämpig period.

Idag blir det Skrylle, nu ska jag satsa stenhårt på viktnedgången. Jag kan inte leva med migränen jag har och jag hoppas innerligt att den ska mildras om jag går ned i vikt (låter kanske konstigt men ni som vet, vet nog varför).
Ikväll blir det Lundagård och den traditionella körsången.

Dessutom så har vi sagt upp vår fasta telefon helt (kör bara mobil nu) och bytt nätleverantör, från comhem till Bahnhof. Märkte direkt när jag startade upp datorn att allt gick fortare. Gött.




Mot ljusare tider helt enkelt!

Fick nyss så dåligt samvete.
Jag åkte aldrig på konfirmationen i lördags. Hela fredagskvällen låg jag och hulkade, helt utmattad och fördärvad. Helt jävla slutkörd. Hade ångest varvat med gråtattacker. Över allt som varit. Över allt som komma ska. Över att jag inte orkar.
Var som en zombie när jag vaknade i lördags och visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagen. Ringde och avbokade att jag skulle dit. Pratade nyss i telefonen där jag fick veta att E hade blivit så besviken över att jag inte var med. Över hur tårögd hon blivit när M nämnt hur lika hon och jag var, över att man direkt såg att vi är släkt. Jag vet att hon känner sig ensam. Hon fick inte samma uppväxt som oss andra. Hon var ensam. Placerad långt ifrån sin familj.
Och jag mår dåligt över att jag inte har den energin att kunna leva normalt, kunna göra normala saker, umgås, planera, ja, leva. Jag lever liksom inte, jag försöker att överleva hela tiden. Varje dag. Och försöker känna tacksamhet. Finner den inte. Fans skit. Varför känner jag mig så jävla ensam hela tiden? Tror att jag försöker fylla det hålet genom att knyta an till det som varit, det jag känt till tidigare. Som E. Jag kanske hade behövt henne nu, mått bra av kontakten med henne nu, jag fick chansen, och jag orkade inte. Och som vanligt är det mitt fel, återigen gör jag fel. Och så lider jag av separationsångest. The never ending story.

Skrälle

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt Busan. Det har gått så långt att vi stänger in henne i datorrummet på nätterna. Jag kan ändå höra henne skrika därinne, men inte lika tydligt som när hon står i sängen eller nedanför sängen och skriker. Hoin har väckt mig varje natt och jag har sovit så förbaskat dåligt eftersom hon väcker mig ideligen.
Hon är snäll och go oftast på dagtid, men så fort vi släcker och ska sova så sätter hon igång. Hon skriker även emellanåt på dagtid. Nu när jag nu sitter här en morgon och skriver så går hon bakom mig på golvet och skriker. Hon har ren låda, har vatten, har torrfoder, har precis fått burkmat. What´s up liksom?? Vet att hon blivit så här på sistone. Hon var helt lugn ca en månad efter det att Knasen gick bort, men så plötsligt så började hon bli knäpp.
Vet ju inte ens om det skulle hjälpa om vi skaffade en katt till och jag vill inte riktigt ha någon ny heller i nuläget.

Nu blir det frukost och något avsnitt av Twin Peaks lutar det åt.

Meningslöst inlägg

Varning för totalt meningslöst inlägg. *gäsp*

Så infann sig migränen igen. Sist jag hade den var på tjejkvällen och det gick sådär att styra med Imigran, dagen efter fick jag ett otroligt smärtsamt smärtgenombrott, ett likadant som jag hade haft ett halvår tidigare, den Stora Migränen. Jag trodde på allvar att jag skulle dö och det var tusen ggr värre än mina tidigare gallstensanfall.
Så igår var det dags för den sedvanliga migränen igen, tog Imigran för att stävja lite. Gjorde ingen verkan. Läste om att tabletter som tas upp per os vid ett migränanfall är segt, upptaget är förlångsammat och ineffektivt. Kanske skulle jag behöva injektioner av Imigran månne..? Hur som så hjälpte inte eländet och jag låg gårkvällen och natten med en kall handduk på huvudet och försökte koncentrera mig på att andas. Och jag var livrädd för att det hela skulle eskalera och jag skulle få den där hemska Stora Migränen.
Somnade till slut av ren utmattning.

Gick upp vid halv fem i morse och kände vagt av det pulserande och vågade inte ge mig iväg ända till praktikplatsen idag, så det fick bli sjukanmälan. Tänkte på sist så det började kännas bättre och så pang bom kom den Stora Migränen som från hell. Fan fan, jag måste ta igen dagar om jag inte är där, så det är ingen hit.
Men nu är det denna veckan kvar, ska verkligen försöka komma iväg imorgon.

Hade varit smidigt att ha en sådan här med sig på skallen om dagarna. Kunde man ju bara lägga sig rakt ned när man blir trött:

Listjävel.

Ditt fullständiga namn: Jenny, två mellannamn och ett efternamn.
Boende: Trerummare, hyresrätt på andra våningen.
Civilstånd: Sambo sen nio år tillbaka
Familj: Sambo, katt, mamma, pappa, lillebror
Intressen: Djur, natur, medicin, friskvård, mat, inredning, musik, film.
Drömmer om: Att äntligen snart få börja jobba som anestesisjuksköterska. Att få bo i hus på landet. Att få resa.
Folk tycker nog om mig: Fumlig, ärlig, tramsig, snäll, ödmjuk, lugn, omständig, asocial, otydlig, ambitiös och lat.
Längd: 169 cm
Vikt: Ja
Spelar du något instrument: Piano på gehör
Vem är snyggast: Christopher Lambert och sambon. Inte nödvändigtvis i den ordningen.
Vem vet mest om dig: Malin, Vicky och Daniel.
Vad vill du ha just nu: Semester, pengar och en bättre fysik.
Vilka sjukdomar har du: Tja, vad har jag inte?
Fobier: Beröring i armveck. (Fullt sant).
Känner du en snygg kille: Självklart!
Har du körkort: Japp, haft det i 17 år.
Åsikt om jultomten: Rädd för honom när jag var liten. Och kan fortfarande bli lite rädd än idag.
Vill du gifta dig: Japp, i Las Vegas i så fall.
Din hårfärg och frisyr: Mitt hår är hemskt, inga kommentarer om detta.
Skolväska just nu: Ja, har en kanonbra ryggsäck som allt får plats i.
Har du glasögon: Ja, men använder dem inte.
Hur ser din plånbok ut: Svart i nåt skinn.
Favorittv-program: Du är vad du äter, Lost, Hitta hem, Spårlöst, Vad blir det för mat, Leila på landet.
När ska du festa nästa gång: Troligtvis blir nästa gång när jag tar min examen i juni.
Vad köpte du senast: Mat på Ica.
Hur mycket pengar har du: Går rejält back varje månad, har gjort så de senaste 10 månaderna.
Hur svarar du i telefon hemma: Ringer aldrig, blir snart av med telefonen också, onödig kostnad. När jag väl svarar vet jag vem det är så det blir väl ett "hallå ja".
Senast kramat: Sambon.
Vem sov du hos senast: Hos mina föräldrar när jag bodde hos dem i samband med en praktik.
Stjärntecken: Lejon
Ögonfärg: Mörkblå
Kroppsform: Äppelformad
Kall favoritdricka: Cola Light
Säger ofta: 1) Jag är så trött.. 2) Fan vad jag vill ha semester 3) Faxe
Saknar du någon: Ja, så det gör ont.
Du fikade senast: Kommer inte ihåg
Senast sedda film: "Earthquake" från 70-talet med bl a Charlton Heston.
Vilken låt lyssnar du på just nu: Ingen låt alls. Hör fläkten som surrar här, är 24 grader i rummet.

Lista snodd från Vicky

Fail

Ok, idag var min absolut sämsta dag. Efter första sövningen var jag frustrerad, irriterad, tårarna steg i ögonen och jag fick svälja klumpen i halsen och torka ögonen i smyg. Andra operationen blev ingen hit heller och jag var två sekunder från att släppa allt och åka rakt hem och ge upp.
Jag gjorde allt fel. Precis allt. Ordinerade fel sorts dropp till uskan direkt på morgonen, noll koll på hur vända från rygg till bukläge. Gav Efedrin istället för att dra ned på gasen när patienten föll i blodtryck, stod stilla i huvudet när det fellarmade över att en slang lossnat, kunde inte intubera varken den ene eller andre... Öhhhh... va, vad händer?
Hade lust att slå på mig själv så trögtänkt och ofokuserad jag var. Känner mig helt slutkörd och matt, ont i kroppen så in i helvete. Femte dagen på raken idag satte nog sina spår med de här dagarna.

Gick och lunchade med min handledare efteråt och jag uttryckte mitt självförakt och hon menade att idag varit ett steg bakåt i min utveckling men att vi alla har såklart dåliga dagar och att jag skulle se på helheten under veckan som varit där jag gjort rejäla framsteg. Och att hon höll med om att jag verkligen inte varit på topp idag, men att vi skulle glömma den här dagen och gå vidare. Ja, lika bra det.

Så, fredagen den 24 april har inte existerat för mig.

Imorgon ska jag på konfirmation (!) uppe i Blekinge. Jag som precis gått ur kyrkan, jag kommer väl börja brinna när jag går in genom porten. Sen blir det nog nickeparty. Jodå, så att...

Nu ska jag ev. gå och lägga mig. Klockjäveln är halv sju på kvällen men nu orkar jag inte mer av den här dagen. Gonatt.

Onsdag

Har denna och nästa vecka kvar på praktiken. Det går illa med min viktnedgång, jag orkar inte hålla igång med planerandet och motionerandet, så efter att ha kämpat varje dag och haft dåligt samvete lägger jag det på is tills praktiken är slut. Nu måste jag fokusera på de dagar som är kvar och försöka göra mitt bästa. Jag har skaffat mig lite mer ryggrad och lite mer skinn på näsan.
När nästa kurs börjar lämnas utrymme för mycket egentid att disponera över. Då ska jag börja med mina tidiga powerwalks på morgnarna, likadant som jag höll på med i höstas då jag gick ned sju kilo på det viset.
För sen börjar jag jobba och då vet jag att det blir som nu, jag kommer inte ha ork i början till sånt där, så jag måste komma i bättre form tills dess. Mitt ena knä pallar varken övervikten eller att springa runt på hårda golv som jag gör nu hela tiden. Och kommer att göra framöver.

Motivationen finns där, jag ska bara få tiden till det.

MInsann

Inte visste jag att jag var en jäkel på att nasalintubera och svalgpacka. Tre stycken på raken idag! Första gången jag testade och det var skitcoolt! Vill mer!
Hepp!

Noll felstavningar och 45 ord per minut. Är det snabbt?

45 words

Speed test

...och så kom Annika

Jag kämpar på om dagarna, spenderar mina tre timmar på pendling, är på praktiken från 07 till 16 om dagarna, stressar och pressar och försöker göra så gott jag kan. Det är tufft så in i helvete och kraven är höga. Mittsamtalet igår poängterade att jag måste vara mer självständig, och jag måste klara mig helt själv nu (det konstiga är att min kursare har aldrig, aldrig blivit lämnad själv på salen en enda gång, ändå låg hon högt på skalan för självständighet. Helt beroende på vilken handledare man har med andra ord... och jag har blivit tillsagd av andra att min handledare Annika är mycket hård och ställer höga krav). Annars var allt annat bra.
Så failure is not an option. I slutänden kommer jag tacka henne för hennes krav, det är jag övertygad om.

När jag kommer hem har jag ont i hela kroppen, fötterna beklagar sig, benen är svullna och ömma, magen kniper, jag somnar på tåget dit och jag somnar på tåget hem, jag sover väldigt kasst på nätterna eftersom Busan har gått i barndom eller nåt, och varje natt (jo, exakt varje natt i två månaders tid nu) vid 03-tiden sätter hon igång och väcker mig (D har öronproppar, vilket jag inte kan ha). I morse höll jag på att lyfta ut henne på balkongen, har man det som jag har det nu och man inte får sova mer än 3 timmar varje natt så är man nära ett sammanbrott på fjärde morgonen när man väcks på det viset. Så kärleken till ens djur är inte översvallande 24 timmar om dygnet direkt alltid.

Idag var jag on my own. Hade två sederingar och en sövning och min handledare höll sig borta och jag kunde nå henne via telefon om det var något. Men allt gick kanon och det kändes underbart att helt hålla själv i allt. Under sövningen givetvis på spänn hela tiden, kollandes över alla parametrar hela tiden. Efter en stund kunde jag relaxa lite, sitta på stolen och gunga med foten lite sådär nonchalant samtidigt som jag dokumenterade värdena. Ett öga på sprutpumpen, ett öga över skynket på kirurgen, ett öga på patienten, ett öga på narkosapparaten och ett öga på anestesijournalen.
Och just där och då så infann sig känslan av fullständig eufori och jag kunde inte låta bli att le bakom munskyddet. Jag hade sövt en patient själv, och satt själv vid narkosapparaten. Jag planerade för smärtlindrig och nedtrappning av läkemedlen. Försökte hitta en balansgång i ventilationen, rattade och ställde in så den låg perfekt. Allt gick skitbra och patienten vaknade precis i lagom tid, utan smärta. (Nybörjarproblem att man fegar ur och håller patienten sovandes längre än man kan..) Men inte idag.
Idag gick det bra. Idag var jag bra.
(Nu gäller det bara att det håller i sig fortsättningsvis, på¨måndag ska det intuberas en massa..)
Men nu är det helg!

Wrong

Det här är helt fel, sydsvenskan.
Under vintern under min praktikperiod var jag med om exakt samma sak i Lund, en robotassisterad leverresektion, och DÅ var det första gången som detta gjordes.
Så att det gjordes för första gången i tisdags är bullshit.

För övrigt går praktiken framåt, idag har jag fått en knuff i ryggen, så nu är det Bambi på hal is som gäller. I´m on my own. Och jag har fått höra flera ggr nu att jag måste skaffa självförtroende och våga ta för mig, och stå upp för mig själv, annars kommer folk att äta upp mig. Det är en hård värld jag gett mig in i och mitt skinn är alltför tunt för ett sådant klimat. Jag vill inte heller bli en bitch. Men jag ska gå och köpa mig en ryggrad iaf. Men ibland känns det som att jag är med i "Du är vad du äter" och har en handledare á la Anna Skipper som står där med armarna i sidorna.

Fan vad nervös jag är.

Minnen

Satt häromkvällen och tittade runt i vännerlistan på FB. Så hittade jag en gammal barndomskompis och blev direkt nyfiken på om hennes storasyster fanns med, vilket hon då inte gjorde.
Hennes storasyster, J, är tre år yngre än jag och vi växte verkligen upp tillsammans, våra familjer umgicks då vi bodde grannar, vi åkte på semester familjevis tillsammans, kräftskivor i garagen varje år...
Men så flyttade vi, jag var åtta år gammal. Vi fortsatte att umgås, våra familjer skaffade stugor i samma område så vi kunde fortsätta våra lekar. Men med åren blev det inte lika roligt att hänga ute i stugan, att bada i poolen, att fara runt i skogarna. Bättre att stanna hemma på helgen och gå på disco och vara själv hemma. Mot tonåren. Så med tiden försvann vi.
Sist jag såg henne var när vi båda var tonåringar.
När jag tänker på henne så minns jag henne som det barn hon var då och när jag idag ser ett foto på henne (som hennes syster lagt upp), vuxen och över 30 år, med tre små lintottar till barn(som jag direkt känner igen henne i, för det är så jag känner henne, inte som en vuxen kvinna) så blir känslan overklig. Jag ser i hennes ögon att det är hon, jag ser på hennes barn att de är kopior av den flicka som jag lekte med för 20-30 år sedan. Tanken är svindlande. Jag vet så mycket om hennes förflutna, jag vet så mycket om hennes första 15 år i livet.
Men tiden därefter vet jag inget om. Ingenting.
Och när jag nu ser henne där hon är idag får jag lust att skriva ett "hej". Men jag känner mig feg, som om jag är en främling som hon skulle ställa sig frågandes till. Så jag väntar.

Tiden som var

Kanske har jag varit naiv, inte förstått. Trodde inget var för givet och att det som var var just då och där, det fanns inget efter.
Dagarna gick och vi befann oss där och då. Så tog det slut. Jag lämnade och gick vidare, hon stod kvar frågande. Att jag inte förstod det då, det jag vet idag. Hur jag lämnade henne, hur jag svek henne. Och jag förstod ingenting, så brukade jag ju göra. Hennes förtvivlade röst i telefonen när hon frågade efter mig. Hennes fråga om jag inte skulle sluta mitt brev till henne med de tre orden, orden som hon precis skrivit till mig.
Två år senare läste jag en text hon skrev som jag först inte reagerade speciellt på, tänkte mest att "jaha, det var ju inte bra". Fyra dagar senare förstod jag att det handlade om mig. Efter detta har jag försökt ändra på mig, tänka om, inte vara likgiltig. För jag har inte förstått det innan. Står här idag och skulle vilja förklara, förklara hur jag tänkte då och agerade då. Vilja ha tillbaka. Och hur historien har upprepat sig. Och jag saknar. Men nu är det för sent.
Trodde inte att jag kunde betyda något för någon.

Hittat

Får gåshud av detta. Tydligen filmat några månader efter Johnnys livskamrat June Carter Cash dött. Bara ett kort tag efter detta spelats in dog även Johnny.
Åh...

Stuck in traffic och clownfobi

Jag är så satans trött, fötterna värker och benen känns som cementstockar. Fastnade i lilla hålan, tågen strulade, kom hem vid 19-tiden och direkt ut till Nova. Trodde det skulle vara lugnt läge där, men icke sa nicke. Full rulle överallt, tittar inte barnfamiljer på Bolibompa?
Nu hemma, duscha och Facebooka lite. Sen sängen. Upp kl 04.55 imorgonbitti igen och flänga iväg. Fy för den lede vad less jag börjar bli på pendlandet.

En sån här vill jag ha.



Såg förresten på Poltergeist i helgen som gick. Påmindes då om hur mycket jag ogillar clowner! (Clownjäveln i pojkens rum, fan för den).
Inte såhär jäkla mycket ogillar jag dem, men inte långt ifrån. Låt mig säga att jag förstår henne helt och hållet.

JAG ÄR HUNGRIG!!!!!!!!!!

Typiskt

Jaha,så dagen efter jag gick med i Viktklubb så är det idag nån jävla kampanj om att Viktklubben fyller år och har samma pris för sex månader som för tre! Och jag som betalade fullt pris igårkväll för sex månader! Va fan!

Jag får äta runt 1300 kcal per dag, vilket är på tok för lite! Man skrev in vikt, längd och kön och lite om den dagliga motionen och så, så antog programmet att jag åt runt 2300 kcal per dag och för att gå ned ett kilo i veckan så måste jag dra ned på 1000 kcal per dag (7000 kcal motsvarar ett kilo fett), alltså 1300 kcal per dag. Skoj. Idag har jag knappt ätit något (känns det som) och ligger precis på 1300 kcal. Visst, jag har långa dagar, så är väl därför det känns som många timmar utan att jag kan äta något. Och motionen kan man skriva in och räkna bort, så kan man äta något för att hamna på plus minus noll, men jag vill inte det, hellre lite minus... och idag har det inte varit någon direkt motion förutom sedvanliga cyklingen och promenaden där på morgonen från tåget...

Såhär nåt har det sett ut idag:

Morgon kl 05: ett glas Dofilus
På väg från tåget till praktiken: en banan.
Frukost på praktik: en liten youghurt.
Lunch: köttfärslimpa, 1 dl potatissallad, en tomat
Eftermiddag: ett äpple och en 10 g mörk choklad.
Kvällsmat: ugnskokt pangasiusfilé med kokosmjölk, ris och isbergssallad.
That´s it.
Dricker nu en Cola light. 3 kcal till.

Imorgon blir det liknande, fast då med pangasiusrätten till lunch och så testar vi gi på kvällen med strimlad, kokt vitkål och köttfärs till det.

Inatt vaknade jag vid 03 av att Bus gick och skrek. Hon har blivit heltokig sedan Knasen gick ur tiden, hon går och letar efter honom emellanåt och verkligen skriker högt. Hon behöver kattsällskap, men jag vet inte om jag vill ha en katt till nu.
Eller? Lille gråe kattpojken är himla söt...

Nu är klockan 20. Kan man få gå och lägga sig nu, kanske?

Nej, nu är jag trött på att späka mig i veckorna för att sedan kränga i helgerna. Allt blir plus minus noll. Vikten går ned för att sedan hoppa upp igen, och så ned och så upp. Jag kommer ingen vart såhär.

Nu går jag med i Viktklubb.

Anestesi med goda drömmar

Det är riktigt roligt på praktiken måste jag erkänna. Det är ett mindre sjukhus, mer familjärt, ingen tydlig hierarki (vad jag märkt hittills) eller narkosläkare som dumförklarar en eller kirurger som fräser om muskelrelaxantia. Jag är stormförtjust i att söva enbart med TCI, så himla smidigt. Folk somnar rätt fort och sover gott, öppnar ögonen lugnt och fint och mår sen kanonbra. Har inte varit med om så många patienter som vill somna om igen och drömma vidare, eller tackar så mycket för att de sovit så gott och att de mår så bra.
Med gasen kan det vara lite si och så med det... dessutom slipper man själv andas in en massa gaser. Tydligen är det tokdyrt att använda sig av enbart TCI hela tiden, men på praktikplatsen används bara TCI och så gas används vid ryggoperationerna.

På sätt och vis hade jag hellre börjat jobba på ett sådant ställe, ett mindre sjukhus, men å andra sidan är det lika bra att ta tjuren vid hornen och ge sig in i det stora, massiva området där jag får vara på alla enheter och specialiteter. Jag skulle t ex inte våga åka till Norge om jag suttit på ett litet sjukhus (jämför Hässleholm som mest har en massa spinaler om dagarna...) och inte sett så mycket, eller kunnat ta massiva operationer och akuta situationer (hej 7000-larm!). Men så småningom vill jag till ett mindre sjukhus, så som det känns idag iaf.

Jag blivit nyförälskad i mitt kommande yrke igen, det har verkligen gått upp och ned. Inte riktigt såhär kanske, men nåt åt det hållet...

Självständigheten, kunskaperna, inflytandet, friheten, mycket ensamarbete, inget påtvingat samarbete hela tiden, balansgången i narkosen för patienten och att ingen sövning är den andra lik. Man kan helt enkelt inte bli uttråkad!
Det är ett toppenjobb.