Tiden som var

Kanske har jag varit naiv, inte förstått. Trodde inget var för givet och att det som var var just då och där, det fanns inget efter.
Dagarna gick och vi befann oss där och då. Så tog det slut. Jag lämnade och gick vidare, hon stod kvar frågande. Att jag inte förstod det då, det jag vet idag. Hur jag lämnade henne, hur jag svek henne. Och jag förstod ingenting, så brukade jag ju göra. Hennes förtvivlade röst i telefonen när hon frågade efter mig. Hennes fråga om jag inte skulle sluta mitt brev till henne med de tre orden, orden som hon precis skrivit till mig.
Två år senare läste jag en text hon skrev som jag först inte reagerade speciellt på, tänkte mest att "jaha, det var ju inte bra". Fyra dagar senare förstod jag att det handlade om mig. Efter detta har jag försökt ändra på mig, tänka om, inte vara likgiltig. För jag har inte förstått det innan. Står här idag och skulle vilja förklara, förklara hur jag tänkte då och agerade då. Vilja ha tillbaka. Och hur historien har upprepat sig. Och jag saknar. Men nu är det för sent.
Trodde inte att jag kunde betyda något för någon.