Döda Vinkeln

Fick nyss så dåligt samvete.
Jag åkte aldrig på konfirmationen i lördags. Hela fredagskvällen låg jag och hulkade, helt utmattad och fördärvad. Helt jävla slutkörd. Hade ångest varvat med gråtattacker. Över allt som varit. Över allt som komma ska. Över att jag inte orkar.
Var som en zombie när jag vaknade i lördags och visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagen. Ringde och avbokade att jag skulle dit. Pratade nyss i telefonen där jag fick veta att E hade blivit så besviken över att jag inte var med. Över hur tårögd hon blivit när M nämnt hur lika hon och jag var, över att man direkt såg att vi är släkt. Jag vet att hon känner sig ensam. Hon fick inte samma uppväxt som oss andra. Hon var ensam. Placerad långt ifrån sin familj.
Och jag mår dåligt över att jag inte har den energin att kunna leva normalt, kunna göra normala saker, umgås, planera, ja, leva. Jag lever liksom inte, jag försöker att överleva hela tiden. Varje dag. Och försöker känna tacksamhet. Finner den inte. Fans skit. Varför känner jag mig så jävla ensam hela tiden? Tror att jag försöker fylla det hålet genom att knyta an till det som varit, det jag känt till tidigare. Som E. Jag kanske hade behövt henne nu, mått bra av kontakten med henne nu, jag fick chansen, och jag orkade inte. Och som vanligt är det mitt fel, återigen gör jag fel. Och så lider jag av separationsångest. The never ending story.