...och så kom Annika

Jag kämpar på om dagarna, spenderar mina tre timmar på pendling, är på praktiken från 07 till 16 om dagarna, stressar och pressar och försöker göra så gott jag kan. Det är tufft så in i helvete och kraven är höga. Mittsamtalet igår poängterade att jag måste vara mer självständig, och jag måste klara mig helt själv nu (det konstiga är att min kursare har aldrig, aldrig blivit lämnad själv på salen en enda gång, ändå låg hon högt på skalan för självständighet. Helt beroende på vilken handledare man har med andra ord... och jag har blivit tillsagd av andra att min handledare Annika är mycket hård och ställer höga krav). Annars var allt annat bra.
Så failure is not an option. I slutänden kommer jag tacka henne för hennes krav, det är jag övertygad om.

När jag kommer hem har jag ont i hela kroppen, fötterna beklagar sig, benen är svullna och ömma, magen kniper, jag somnar på tåget dit och jag somnar på tåget hem, jag sover väldigt kasst på nätterna eftersom Busan har gått i barndom eller nåt, och varje natt (jo, exakt varje natt i två månaders tid nu) vid 03-tiden sätter hon igång och väcker mig (D har öronproppar, vilket jag inte kan ha). I morse höll jag på att lyfta ut henne på balkongen, har man det som jag har det nu och man inte får sova mer än 3 timmar varje natt så är man nära ett sammanbrott på fjärde morgonen när man väcks på det viset. Så kärleken till ens djur är inte översvallande 24 timmar om dygnet direkt alltid.

Idag var jag on my own. Hade två sederingar och en sövning och min handledare höll sig borta och jag kunde nå henne via telefon om det var något. Men allt gick kanon och det kändes underbart att helt hålla själv i allt. Under sövningen givetvis på spänn hela tiden, kollandes över alla parametrar hela tiden. Efter en stund kunde jag relaxa lite, sitta på stolen och gunga med foten lite sådär nonchalant samtidigt som jag dokumenterade värdena. Ett öga på sprutpumpen, ett öga över skynket på kirurgen, ett öga på patienten, ett öga på narkosapparaten och ett öga på anestesijournalen.
Och just där och då så infann sig känslan av fullständig eufori och jag kunde inte låta bli att le bakom munskyddet. Jag hade sövt en patient själv, och satt själv vid narkosapparaten. Jag planerade för smärtlindrig och nedtrappning av läkemedlen. Försökte hitta en balansgång i ventilationen, rattade och ställde in så den låg perfekt. Allt gick skitbra och patienten vaknade precis i lagom tid, utan smärta. (Nybörjarproblem att man fegar ur och håller patienten sovandes längre än man kan..) Men inte idag.
Idag gick det bra. Idag var jag bra.
(Nu gäller det bara att det håller i sig fortsättningsvis, på¨måndag ska det intuberas en massa..)
Men nu är det helg!