Minnen

Satt häromkvällen och tittade runt i vännerlistan på FB. Så hittade jag en gammal barndomskompis och blev direkt nyfiken på om hennes storasyster fanns med, vilket hon då inte gjorde.
Hennes storasyster, J, är tre år yngre än jag och vi växte verkligen upp tillsammans, våra familjer umgicks då vi bodde grannar, vi åkte på semester familjevis tillsammans, kräftskivor i garagen varje år...
Men så flyttade vi, jag var åtta år gammal. Vi fortsatte att umgås, våra familjer skaffade stugor i samma område så vi kunde fortsätta våra lekar. Men med åren blev det inte lika roligt att hänga ute i stugan, att bada i poolen, att fara runt i skogarna. Bättre att stanna hemma på helgen och gå på disco och vara själv hemma. Mot tonåren. Så med tiden försvann vi.
Sist jag såg henne var när vi båda var tonåringar.
När jag tänker på henne så minns jag henne som det barn hon var då och när jag idag ser ett foto på henne (som hennes syster lagt upp), vuxen och över 30 år, med tre små lintottar till barn(som jag direkt känner igen henne i, för det är så jag känner henne, inte som en vuxen kvinna) så blir känslan overklig. Jag ser i hennes ögon att det är hon, jag ser på hennes barn att de är kopior av den flicka som jag lekte med för 20-30 år sedan. Tanken är svindlande. Jag vet så mycket om hennes förflutna, jag vet så mycket om hennes första 15 år i livet.
Men tiden därefter vet jag inget om. Ingenting.
Och när jag nu ser henne där hon är idag får jag lust att skriva ett "hej". Men jag känner mig feg, som om jag är en främling som hon skulle ställa sig frågandes till. Så jag väntar.