Äckel-Skånetrafiken!

Jävla äckel-Skånetrafiken. Finns inte en enda anledning att åka med deras jävla bussar. Har inte funnits det tidigare och absolut inte nu.

-Otrevliga, suckande skitchaufförer (krävs det minus fem i iq och kasst humör för att få anställning där?).
-Alltid en massa ohygienisk varmluft som står på max i bussen så ingen kan andas. Alla sitter med jackor medan chaufförerna sitter närmast barbröstade.
-Chaufförer som kör som idioter och bromsar in och gasar på så man far som en vante.
-Kostar närmre tjugo spänn för en enkel resa, och snart kan de inte hantera mynt utan alla ska ha kort (handlar säkert inte om rånrisken utan om att chaufförerna inte förväntas kunna räkna längre).
-Alltid försenade!
- Händer att de helt enkelt skiter i att stanna vid busshållplatsen.
_Chaufförer som pratar i mobil eller sms:ar när de kör (sett alltför många gånger!)
- Och nu stannar de inte ens när de kör över något! Fan, vad det här gör mig upprörd. Sån jävla nonchalans borde det utfärdas skottpengar på!

Au revoir

Den här bloggen fyller inte längre sin funktion för mig.
Låter den ligga kvar och kanske skriver något någon gång, annars går jag vidare, till andra dimensioner. För skriva måste jag.

Jag och vesslan

Idag var det jag och vesslan som jobbade på samma sal. Full rulle med andra ord, hon är liten och snabb som fan.
Imorgon blir det mer jobb, medarbetarsamtal och uppföljningssamtal från andra enheten. Sen blir det hem, bästa M sover över och fredagen kommer innebära djursjukhuset, landet, Hörby, Malmö och djursjukhuset igen.
På lördag ska jag jobba och sen äta marängswiss hos bästa V.

Vad hittar ni på?

Minnen

Igår fick jag ett mail på Facebook. En undran om det var jag som "var jag". En undran från en väldigt nära vän för ca 8-9 år sedan, G, en vän som jag svek (i vanlig ordning) och förlorade kontakten med. Min inställning är att jag skäms som en hund och Gs inställning är att dåtid är dåtid.
Nu skriver vi om gamla minnen och har kommit överens om att träffas igen. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Ska bli roligt att se hur mkt man har förändrats på de här åren. Jag är väldigt glad över att folk inte är långsinta, jag har alltför dåligt samvete över vad jag tidigare gjort. Att vilja glida undan för att inte bli kvävd eller riskera bli beroende av någon, eller att våga få betyda något för någon annan.

Samma dag fick jag en vänförfrågan från en gammal klasskompis, P. Sist jag träffade honom var när G och jag festade till det i gamla hemstaden en fredagsnatt. När jag träffade på honom på puben, och hur han skulle pryla upp min dåvarande kille som precis hade dumpat mig och gav sig ut för att leta reda på honom, och hur vi välte ett bord inne på ett dansställe och ölflaskor och glas for runt överallt och vi blev utslängda. Minns hur P och jag kl 04 gick arm i arm i vinterns första fallande snö, hur vitt det blivit överallt och hur tyst det blev inne i stan av dämpande snöflingor överallt. Varma och småfulla lullade vi runt på stans gator, hittade ett nattfik och åt en macka. Hur han berättade om vår tid på högstadiet och hur förvånad jag blev över det han berättade.

Båda de här personerna dök upp igen på samma dag och båda två hade letat reda på mig och kontaktat mig. Det får mig att tänka tillbaka en liten stund, på tiden som varit men också på hur man egentligen väljer att minnas det som är bra. Och inte vill minnas det som var sämre.
Men vad jag vet idag är att jag idag, just nu, har fantastiska vänner, jag vet att jag har vänner för livet och jag behöver inte längre fundera över att dra mig undan för att inte bli kvävd och att äntligen våga få betyda något. M och V, ni rockar!

På spa

Det kändes rätt besynnerligt. Vi fick ta av oss jackorna och skorna, fick varsin morgonrock och tofflor, så fick vi gå ned i källaren. Där var det mörkt, en massa tända ljus och viss röd belysning. Vattenfall, rökelse och lugn musik. Vi fick gå in i varsitt omklädningsrum som var svagt upplyst och byta om, enbart underkläder under och så rocken och tofflorna på. Så kom vi ut och fick sätta oss i sofforna, en kvinna kom fram och pratade tyst och lugnt, tog fram varsitt fotbad och en kopp grönt te. Så satt vi där och jag började fnissa och låtsashytte med näven åt A och viskade "va fan är det du har dragit in mig i!" Vi fnissade åt hans strumpludd som började simma runt i fotbadet och åt att jag blev stressad av att sitta där och kolla efter en klocka för att se när vi skulle kunna få komma in. Så började A snacka om en scen ur Seinfeld och då blev det än mer fniss.

Så blev det vår tur, kom fram en terapeut som satte sig på knä framför oss och torkade av våra fötter med en handduk. Det kändes helt sjukt, sitta där och någon annan sitta på knä och torka mina fötter? Kändes som man skämdes. Sedan så fick vi gå in i varsitt rum. Ljuv, harmonisk musik och en massa vita handdukar, tända ljus och fräscht överallt. Fick ligga på mage på bordet och terapeuten började massera ena benet. Shit, hade jag vetat det hade jag definitivt rakat benen! (Fast feministen i mig tänkte "aha, feminismen vs patriarkatet 1-0"). Trodde det enbart skulle vara ryggen!

Hur som så blev baksidan av benen masserade och sen ryggen. Kändes lite besynnerligt med baksidan av låren. Och mein gott vad det kändes i ryggen! Gjorde rejält ont och hon sa att jag var helt hård i musklerna, väldigt spänd med massor utav knutor överallt. Ja, jag har faktiskt aldrig varit på någon sån här massage förut, så det var väl dags då. Gjorde lika förbaskat ont på andra sidan av ryggen också, hon masserade växelvis med varma stenar och med egna händer. Ibland trodde man att man befann sig i himlen och ibland ville man bara att det skulle ta slut p g a att det gjorde så satans ont.

När det var färdigt hade jag nästan somnat och skulle då resa mig upp. Bara att lyfta upp huvudet från bordet var en pärs, jag var jättevarm, snurrig, täppt i näsan och väldigt torr i munnen. Fick ett glas vatten och blev uppmanad till att dricka mycket idag (vilket jag inser nu att jag helt glömt).
Vinglade så ut i foajén igen där A satt och relaxade, och jag kände mig helt full!

Direkt efteråt kändes det som att jag hade fått en ny rygg, men nu ikväll är jag rejält öm överallt i ryggen. När jag försiktigt känner efter kan jag inte känna en enda knuta nånstans, vilket jag alltid kunnat göra tidigare. Det här kommer jag definitivt att göra om!

Sponsrad av?

Är så jäkla less på Aftonbladets skräckpropaganda när det gäller svininfluensan. Är de sponsrade av läkemedelsbolag eller? Hela tiden denna hysteri kring eländet. I andra länder är det inte samma panik. Är det trygghets-Sverige i ett nötskal?

Jag är nog den enda på hela sjukhuset som inte vaccinerat mig och heller inte tänker göra det.

Freitag

Så var introduktionen avklarad, jag har varit runt på centralop (med kirurgi och ortopedi), öron, kvinnokliniken, ögon och neurokirurgen. Fattas bara käk nu men det får jag senare.
Var inställd på att häcka på cop fram till hösten nu, men fick veta att jag om fem veckor ska gå en runda igen på enhet 2 och göra så varannan period fram till sommaren eftersom man gör så när man är ny. Jippi! Var tvärtemot vad jag hört innan. Jag gillar skarpt enhet 2. Ska lägga många dagar på kk. :-D

Idag fick jag glassa iväg som stickhjälp och det kändes verkligen som att den röda mattan rullades ut. Man var så välkommen och allt var fixat och framdukat. Och fick veta att min favoritnarkosläkare var inte alls omtyckt på avdelningen, där betedde han sig tydligen som en skitstövel (?! Va? Han som är den mest ödmjuke narkosläkare jag nånsin träffat??).
På vägen hem gick jag inom sjukhusbiblioteket som sålde ut böcker för en tia stycket. Nu saneras de i det kalla uterummet, jag inbillar mig att det kryllar av bakterier och virus i de där gamla böckerna som åtskilliga infekterade patienter snorat sig igenom genom åren.

I helgen ska jag: på bordell med brorsan (eller ok, spa då...med sidenrock och te), hitta nån julklapp i gamla hemstaden, hälsa på föräldrarna o äta mat tänkte jag (undras om de vet om det?) och sen kommer det bästa - M kommer på besök från Amerikat! Hurra! :-)

Bara min migrän vill lägga sig, jag börjar bli less på den nu när den är inne på sin femte dag. Mer Imigran åt folket!

Brunnit i skallen. Igen!

Jaha, så är det tillbaka till jobb imorgon igen. Hade världens migrän natten till tisdagen och vart tvungen att sjukskriva mig. Satt hela tisdagen med migrän och frossa och värmevallningar om vartannat. Höll på att frysa ihjäl och tog ett rejält hett bad vilket gjorde mig svimfärdig där i baljan. Visste inte om det var min vanliga migrän eller om det var svininfluensa på gång. Dagen idag har gått bättre och jag har känt mig mer pigg, så influensan var det inte (förhoppningsvis, så att det inte var en liten förkänning först?).
Har ätit på tok för mycket den senaste tiden och ser på mig i spegeln att jag är sådär überfet igen. Tog så fram vågen ikväll och fick en chock. Jodå, visst fan hade jag gått upp i vikt igen. Som fan.
Överväger starkt ett totalt godisförbud. Inga kakor, choklad eller andra sötsaker! Fans jävla människa alltså! Har jag inte motivation nog så kan man ju undra? Man kan ju börja fundera över vad som är fel på en, har det helt brunnit i skallen eller? Ser inte bättre ut. Kan inte nån aktivera mig? Jag verkar helt handlingsförlamad. Skaffa mig ett hamsterhjul någon!

Blä. Det suger att vara jag these days. Någon som vill byta?

Fuck.

Allhelgona

Tänder ikväll ett litet ljus för de som inte finns med oss längre. Har mina släktingars gravar i min gamla hemstad. Under året som gått är det min Knasen som ryckts ifrån mig.

Tänker på dig lille gubben och saknar dina ljud, din päls och din personlighet. Aldrig, aldrig kommer du vara bortglömd, dina tassar har lämnat spår i mitt hjärta. Älskar dig så. Alltid.

Asystolignäll och kandidatjävlar

Idag var jag gnällig och negativ inför chefen när hon frågade hur det gått denna veckan, beklagade mig inför måndagens program och att jag tyckte det var jobbigt. Och när kollegan löste mig på salen kl 14 och hon sa att hon jobbade till kl 16 så fick hon ett skevt leende till svar och "ojdå, vad kul, verkligen".

Veckan som gått har verkligen varit den tuffaste - ever. Idag var jag så trött och less så jag beklagade mig för chefen och var inte alls "positiv och hurtig" som nya narkos-ssk tydligen ska vara "nejdå, inga problem, det här är sååå intressant, jag kan stanna över idag!". Not. Eller som så många narkos-ssk ska "vara" - framåt och tuffa. Friska och träna yoga och body pump. Käka keso på lunchen och ha en man som tjänar fem gånger mer än de själva och bo i nåt nybyggt hus med panoramafönster vid havet och med Polarn&Pyret-barn och renrasig hund. Blä. Jag är fan en slacker som får ont i svanskotan av yoga liksom. Och äter pannkakor på lunchen. Och bor i hyreslägenhet med slackersambo och katter. Kränger choklad på helgen istället för att ha vinkvällar med andra par. När kollegan berättade att hennes stora passion i livet var aerobicsträning så svarade jag "ja, samma här" för att sen gapskratta åt mig själv.

Jo, och sen är jag SÅ less på alla dessa medicinkandidater som står i vägen och glor. Så sticker narkosläkaren iväg och kvar står kandidaten och fattar inget, och så får JAG dras med eländet, så det är JAG som får visa hur man sätter pvk:er och instruera och så bombarderas JAG med tusen frågor om vätskor och läkemedel. Och allt de ska göra tar sju svåra år! Och så faller trycket och man ber kandidaten sätta en venofundin, ja då ska det först dras upp koksalt och märkas spruta (och frågas om vilken spruta de ska ha och var är koksaltet..?) och sen ska nålen spolas och sen ska venofundinet kopplas och .... men för fan, patienten hinner ju vakna och gå hem innan du kopplat på det där droppet! Häng upp det bara! Eller gå ut från salen och fråga inte mig för helvete om saker du kan läsa om i dina jävla medicinböcker, jag har fullt upp med mig själv! Hejdå!

Sedan har man hjärtat i halsgropen när man står vid ett ingrepp där patienten kan få asystoli vid ingreppet. Och där operatören säger "nu kan vi få asystoli!" Öh, okej. Mycket riktigt hände det mig idag. Två gånger. På samma patient. Jävla tur att jag stod med atropin-sprutan i näven och med blicken fast på ekg-kurvan. Så jag såg det komma. Skitläskigt. Och så en kandidat som "ojdå, varför händer det här?" Ja, gå hem och läs i dina böcker om vagala reaktioner och trigeminusnerven! Nåt ska du väl göra om du ska ha fyra gånger så hög lön som jag?

Nej, nu är det helg och den ska spenderas med slackersambo, tantkatten och tandtrollet (yngste katten som tappar sina mjölktänder). Skogen får det bli imorgon. Måste fan ut och andas och få lite input från gula löv och sånt bjäfs.

Fan vad jag svär? Nej, nu jävlar är det natt. Gonatt.

Listjävel

1.Hur gammal är du om fem år?
40 år (!)

2. Vem var den sista du träffade?
Sambon träffar jag just nu eftersom han bor här.

3.Hur lång är du?
168

4.Vilken var den senaste film du sett?
Star Trek, den nya filmen.

5. Vem ringde du senast?
Sambon, skulle fråga om vilken mat som skulle tas med hem

6.Hur löd ditt senaste SMS och till vem?
Nåt i stil med "slutat jobb, på väg hem till dig nu", till V.

7. Vad är dagens planer?
Eftersom det är fredagskväll och klockan snart är 24, så är det att gå o lägga sig.

8. Föredrar du att ringa eller skicka SMS?
SMS. Avskyr att tala i telefon.

9. Är dina föräldrar, gifta eller sambos?
Gifta sen 35-40 år något tillbaka.

10. När såg du senast din mamma?
Några veckor sedan.

11. Vilken ögonfärg har du?
Mörkblå

12. När vaknade du idag?
03.30 som vanligt, sen 05.34, två minuter innan klockan skulle ringa.

13. Har du nån gång hittat en katt?
Hittat, som att ta med mig den hem? I så fall nej. Annars hittade jag katter jämt när jag jobbade på katthem, folk som dumpade av katter i busskuren bredvid hemmet, folk som dumpade av kattungar i kartonger utanför grindarna osv...

14. Vilken är din favoritplats?
Vid havet, där känner man sig fri.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Lunchrum på jobb.

16. Var tror du att du befinner dig om 10 år?
Inte en aning. Tror ingenting egentligen.

17. Vad skrämde dig som barn?
Mörker

18. Vem fick dig att skratta senast?
V. Som alltid kramp i magen efter våra träffar :-)

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Nej, ung är jag inte, men några har jag i nån låda hos föräldrarna. Första skivan var Alphaville.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar

21. Sover du med eller utan kläder?
Underkläder

22. Hur många kuddar har du i sängen?
En till mig, en till katten och två till sambon.

23. Hur många landskap har du bott i?
Två, Skåne och Småland.

24. Har du nån gång spytt på fyllan?
Nej, aldrig. *präktighetsstämpel*

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Strumpor, är alltid svinkall om fötterna.

27. Vilken är din favoritglass?
SIAs vaniljglass, den med bourbonvanilj eller vad det heter...

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Resa!!!

29. Tycker du om Kinamat?
Ja, absolut!

30. Tycker du om kaffe?
Som kaffe latte, ja, inte annars.

31. Sover du på nån särskild sida?
Magen.

32. Vad dricker du till frukost?
Filmjölk

33. Kan du spela poker?
Har kunnat, vet inte om jag kommer ihåg det nu...

34. Tycker du om att mysa?
Vad fan är "att mysa"??

35. Är du en beroendemänniska?
Ja.

36. Känner du nån med samma födelsedag som du?
Nej.

37. Vill du ha barn?
Om de vill ha mig så..

38. Kan du några andra språk än svenska?
Skolengelska/tyska/franska. Urkasst med andra ord...

39. Har du någonsin åkt ambulans?
En gång och det var skitkul!

40. Föredrar du havet eller en pool?
Havet, vem vill simma runt i folks utsöndringar i en äcklig pool liksom? Ok, havet är väl inte rent det heller, men det känns inte lika snuskigt.

41.Vad spenderar du helst pengar på?
Hemmet och nöjen (fast nu har jag knappt några pengar, men om jag hade...)

42. Äger du dyra smycken?
Något jag ärvt, har bankfack nånstans, men har inte riktigt koll på det..

43. Har du någonsin testat narkotika?
Jo

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Vit choklad med kokossmak från Lindts

45. Vem är den roligaste människa du känner?
Oj, svårt. Finns många som får mig att skratta, M och V, även D. Min pappa är rätt rolig, fast mest tramsig. Men det är roligt med trams.

46. Välj ett ärr på din kropp?
Mitt misslyckade borttagande av ett födelsemärke på ryggen, det skars på fel håll och sprack upp dagen efter vilket gjorde att det idag ser ut som jag har ett ärr efter en skottskada i ryggen. Coolt!

47. Vad har du för ringsignal?
"Jag måste ringa Carina" med Larz-Kristerz. Pinsamt, men har inte orkat byta.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
En maskeradklänning a la prinsessa. Fortfarande kvar läppstift på den sen dess.

49. Flirtar du mycket?
Haha, nej, verkligen inte, har jag aldrig gjort. Folk får flörta med mig istället, men det har jag heller inte fattat när det väl hänt.

50. Var togs din profilbild för din blogg?
Har ingen profilbild.

51. Kan du byta olja på bilen?
Nej

52. Har du fått fortkörningsböter?
Nej, bara felparkeringsböter.

53. Vilken var den senaste bok du läste?
Läser "Signal" av Stephen King. Återupptagit att läsa min favoritförfattare som jag hade i tonåren.

54. Läser du dagstidningen?
På nätet läser jag Sydsvenskan och Aftonbladet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej, inte alls. Dyrt.

56. Dansar du i bilen?
Givetvis, helst bugg.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P3. Jävla skitkanal.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Ett läkemedel på jobb som jag tänkte läsa på om under helgen (vilket nog inte lär hända eftersom jag inte alls vill tänka på jobb när jag är ledig).

59. När var du i kyrkan senast?
Jag gick formellt ur kyrkan i höstas, men rent fysiskt måste det varit i somras och då i någon av de gotländska fina gamla kyrkorna.

She works hard for the money...

Idag har jag: haft en patient som blödde 3,5 liter (varav 1 liter på två minuter!), satt en massa läkemedel som jag aldrig använt mig av tidigare, hängt sex påsar blod och tre plasma på raken, tagit ungefär 8 blodgaser, tryckt in tre vita nålar i händerna, svalgpackat, kört sövd och tubad patient på ct OCH angio fyra våningar ned (och därmed x 2 flyttat över pat från op-bord till röntgenbord *pust*!), lärt mig hur laktat påverkar cvp, kört gas OCH Tiva samtidigt och hur jäkla mycket fentanyl man tydligen kan tåla.
Och jag hade bara EN patient idag.
Jag är helt slut. Nu är det kväll och jag ska sätta mig och renskriva mina anteckningar från idag (om jag kan tyda dem, nedskrivna i all hast). Jösses vad tufft det här var.

Erase and rewind

Efter några dagars time out och paus så gör jag ett nytt försök att ta tag i mitt liv igen. Imorgon blir det jobb och sen ska jag börja planera lite mer för hur jag ska kunna ta mig igenom allt.

Here I go. Again. May the force be with me.

Le Roi Est Mort, Vive Le Roi!

Nähäpp, lite verklighetsflykt kanske. Går och lägger mig halv nio på kvällen och läser min King-bok. Kommer ändå inte somna förrän det är nytt dygn.

Fan, det är svårt nu.

She´s like the wind...

Haft en relativt trevlig helg. Käkat ute två gånger, haft lillebror på besök, sprungit på stan och på Nova med honom, handlat badrumsmatta. Varit ute på landet en sväng och kollat in ett nylagt golv, fruktat svininfluensan och handlat mat. Kollat Nord och Syd, kollat skräckfilm och blev sugen på att skära i pumpor, har badat badkar och ätit massor.

Problemet de sista två veckorna är att jag inte tagit mina tabletter och således gått upp x kilo. Men. Antingen bryta samman, eller gå vidare. Man har alltid två val. Ännu en gång får jag väl gå vidare. Hur många gånger man nu ska orka med det?


Det blåser satan ute. Och jag som behöver börja med cyklandet till och från jobb igen.

(x=5)

Natural blues

Lev idag, njut av att du kan röra dig, att du har en kropp som kan ta dig var du vill, att du är fri i tanken och kan tänka klara tankar. Njut av dina nära och kära, andas in och andas ut, stanna upp en stund. Luta dig tillbaka, fall till ro, se det som finns runtomkring dig, det som har betydelse, blunda för det som inte har någon betydelse. Ägna inte dina dagar åt att vara bitter eller ångra saker och ting. Blev det inte som du trodde eller ville, acceptera det och döm inte dig själv för hårt. Älska dig själv och älska din familj och dina vänner. Håll hårt i de som finns i ditt hjärta. Ägna tid åt det du brinner för. Ta för dig, och dela med dig av dig själv. Var närvarande i ditt eget liv. För du har bara ett.
För en dag är det för sent.


Jag älskar Mobys musik. Den här videon som någon klippt ihop fick mig att börja gråta och jag fick sluta se på den. (Se inte om du är känslig).

And the winner is...

Nytt place igen, denna gången är det ögonop som gäller. Jag är helt snurrig av alla miljöombyten och folk som man träffar på hela tiden. Och när man väl lärt känna folk och kommit in lite i rutiner, så är det dags att gå vidare. Det söker mig något att se de där "ögonspärrarna" som håller ögat öppet medan kirurgen gräver runt där i ögat. Men det är kanske en vanesak. Hur som, jag gillade KK. Definitivt favoritstället.

Idag annars: möte med arbetsplatsen, diskuterades arbetsmiljöproblemen. Vete sjutton om det leder till något alls... försöker inte låta mig påverkas så mkt av det som händer och sker där, går in i min egen lilla bubbla och koncentrerar mig på min egen roll och min egen utveckling.

Bokade nyss en hotellnatt i Kristianstad. Galet. Vad finns det där liksom? Ja, det är det vi ska ta reda på :-)

Men nu är klockan halv tio. Dags att lägga sig för att läsa en stund. Imorgon är det en ny månad. Hoppas migränen försvunnit tills dess. Jag har migrän lite väl ofta nu för tiden. Varje vecka nu. Fuck.

(Tänker på V och hennes lilla familj, hoppas hoppas allt snart lugnar ned sig för dem. Fattar inte hur hårt vissa ska drabbas hela tiden? Alla styrketankar till dem!)

Oj, vilket party!

Champagne, vitt vin, rött vin, bacardi breezer, dessertvin, cognac, baileys, öl och cider. Det spexades på hög nivå, märktes att de gamla professorerna som "legat i Lund" har en förkärlek för klassiska spex och det bjöds friskt på underhållning. Mitt bordssällskap hade väldigt sjuk humor och det var längesen jag skrattade så mycket som jag gjorde. Allt gick bra förutom en incident med ett halvfullt champagneglas som tappades och krossades i toalettstolen vid ett vingligt tillfälle i början av kvällen.
Kvällen avslutades med rätt kass dans, sen fick jag åka bmw hem.

PS. Jag drog skämtet.

I shot a man in Reno, just to watch him die...

Ikväll är det klinikfest, baby! Anestesikliniken fyller 60 år. Jag går dit och fnissar till spexet, kränger potatisgratäng, flummar runt vid minglet och spiller på golvet, drar kassa interna narkosskämt (jag bara MÅSTE få dra skämtet ikväll om likheten mellan narkosläkaren och kondomen...) och dansar sen häcken av mig resten av kvällen. Och så måste jag träffa Ps nya kille - narkosläkaren. Och det är kanske för honom jag ska dra det där skämtet? :-D
Eller så kanske jag stannar hemma och äter kladdkaka.

Får se hur det blir.

Btw, längtar till december.

Snart vinter?

Hösten har börjat sitt intågande och igår gick jag inom den lilla kaffe- och tebutiken mitt inne i stan. Hittade en burk med varm choklad från Italien, som fick följa med hem. I augustis sista dag med grå himmel och regn så infann sig en slags vinterlängtan (jul!) hos mig. Är väl inte så lång tid kvar, väl? Börjar längta efter mysljus, adventskalendrar med glitter, granris och förhoppningsvis - snö.
Ska bli skönt med sval, klar och frisk luft. Är så förbaskat less på den här sunkiga, fuktiga värmen, såsom det varit idag. Usch.
Snart ska jag börja söva på en annan ytterenhet. Blir bebisar. Får se hur det blir och hur det känns.

Nu har jag bara två avsnitt kvar av "Rome" att kolla på. Jag gillar inte när serier tar slut, jag vill dra ut på det, får en slags separationsångest.

Anestesiläkare är som kondomer!

Det är ofta jag kan få känslan av att känna mig ensam i mitt yrke, man träffar ju på sina kollegor hela tiden, men majoriteten av dagen står/sitter man ju själv vid huvudänden och nedanför narkosbågen pågår kirurgin med op-sköterskan, kirugen och op-uskan. Man är utlämnad åt sina egna tankegångar till stor del. På ett sätt är det skönt, jag behöver inte vara social med "de andra", utan bara när jag själv vill kan jag delta i diskussionerna. Börjar det bli tråkigt med "mina barnbarn"-diskussionerna så kan jag alltid låtsas att något behöver justeras eller dokumenteras eller dras upp..
Och visst känns det tryggt att ha narkosläkaren att ringa till när problem uppstår (fast ibland uppstår de så snabbt så man måste själv hinna fixa till det akut, knappast läge att springa till telefonen). Så det är så en anestesiläkare sa till mig under första veckan på op: "Anestesiläkare är som kondomer. Det känns tryggare med men är jävligt skönare utan". :-)

Häromdagen när jag var på en av ytterklinikerna var vi alla på salen i 35-årsåldern, op-sköterskan, op-uskan och kirugen och så jag. Vi kunde prata om filmer och tv-program som gick när vi var små och det kändes skitkul att vi alla var på samma nivå och kände igen vad vi snackade om. Och så började op-sköterskan plötsligt berätta om att hennes chef hade sagt till henne att hon hade små bröst och hon skrattade åt detta och menade att visst var de små, men de är jääävligt fasta! Efter det uttalandet harklade sig kirurgen som satt och sydde ihop och sa " bara för det så fick jag knut på tråden". Ny tråd fick tas fram. Så jäkla komiskt. Eller så var vi bara trötta.

Och så kan jag sträcka lite extra på mig när jag på två dagar i rad intuberat två patienter (på första försöket på båda och utan muskelrelax på den ena!) som klassats som svårintuberade och där narkosläkaren varit tveksam till att låta mig som ny stå vid huvudänden. Men med lite envishet och jävlar-anamma så gick det (och jag pustade ut när jag såg bröstkorgen höja sig när jag ventilerade).
Och så fick jag konstaterat att min stil när jag intuberar är "telemark"-stilen av en narkosläkare. Vissa står med benen ihop och böjer på knäna, jag tillhör tydligen dem som ställer sig med ett ben fram och ett bakåt och sedan böjer sig framåt och kikar ned. Hade inte ens tänkt tanken på HUR jag står när jag tubar.

Idag testade jag mig fram lite mer på apparaten, har nu börjat övergå till synk/tryckunderstödd ventilering mer eller mindre hela tiden, mycket finfint för att kunna se när patienten själv börjar andas. Detta lärde jag en kollega med 24 år bakom sig i anestesin, hon hade inte en aning om den funktionen, men jösses, man vill ju använda allt man kan använda sig av ju!
Samma kollega berättade förresten om när hon var på en av ytterklinikerna där op-salarna är så extremt små. Där skulle hon vända sig om och råkade sno in sig i slangarna med benen och föll handstupa rakt ut genom salsdörren, mitt under operationen! En annan narkos-ssk stod och pratade i telefon ute i korridoren och blev jättepaff när hon plötsligt trillade handlöst ut genom salsdörren och blev liggandes på golvet. För att inte tala om kirugen. Det där är en sån sak som skulle kunna hända mig, det är bara en tidsfråga!

Nu börjar vi lägga schemat där jag ska börja gå jourer. Och jag blir redan nervös.
Men idag älskar jag mitt yrke.
Anestesi IS the shit!

Wait for me...

The drugs don´t work.

Wait for me...

Äta fett och gå ned i vikt.

Har börjat gå över mer och mer på en kombination av GI och LCHF och börjar direkt märka resultat. Ok, jag har börjat jobba igen och springer mig igenom dagarna, och jag gick upp några kilon under semestern, men jag har bara denna veckan gått ned några kilon i vikt. Och jag har inte börjat motionera än, tänkte starta med det snart. Men som sagt, GI och LCHF verkar vara min grej. Min IBS-mage är kolugn och bara det påverkar mitt humör väldigt mycket.

Imorgon ska jag på grillpartaj. Då blir det grillat med sallad och sås för min del. Kolhydrater är skit verkar min kropp tycka. Och så länge den verkar trivas med den här maten så kör jag på. Nu kommer fällan bara, helgen! Men det ska gå det också.

Det här var ju rent sorgligt...


Förresten så har jag kommit på att jag är en sån där jävla curlingförälder. Lille Zeb får allt han pekar på. Men han är ju så söt...

To do-list

Klättra upp och ned i golvfikusen i uterummet så att den tippar och blir skev - check
Göra nya försök till att kissa på chiliplantorna - check
Vansinnesspringa fram och tillbaka i lägenheten - check
Bita i elkablar - check
Attackera mattes växter - check
Provocera Busan - check
Bajsa på kattlådan x 3 - check
Äta allt som finns på golvet, även gammal ost från balkongen - check
Dricka Ramlösa - check
Gunga i gardinerna - check

Hmm, ja vad mer kan en liten kattunge hitta på? Är ju heltidsgöra att uppfostra den här lille parveln. Oroar mig dock för hans glädje i att bita i elkablar under tv-bänken. Ställde in en skål med ättika där, hoppas det kan hålla honom borta därifrån. Sen är det ju alla jäkla kablar och sladdar i datorrummet. Jösses.

Note to self: skaffa inte julgran i år.

Back in town

Hemma efter en vecka på Gotland. Badade inte en enda gång, men for runt desto mer, fick se rätt mycket på den korta tid vi var där. Nästa gång får vi besöka färre ställen och ägna lite mer tid där. Och åt att bada.

Närmsta dagarna lär bli hemmasittardagar. Och detta för:





Välkommen lille vän. Jag är din mamma nu.

Låt mig gå i bitar
Jag har gjort något så dåligt igen
Låt mig ha ont
Låt mig skrika färdigt
tills bröstkorgen blir tom...
Låt mig spricka sönder
Det har jag verkligen förtjänat
Hallå, hallå
Låt mig vara dum
det blir din tur om en liten stund....
Jag är, är jag? Jag är
inte gjord av sten
Vad är farväl, vad är
inte gjort av sten?
Jag ska fatta mig kort
Jag ångrar allt, jag ångrar allt ont
Jag har skrikit färdigt
och bröstkorgen är tom...
Såg du jag sprack sönder
Kan du få mina armar på plats
Hallå, Hallå
har du blivit stum?
Var jag verkligen så dum?
Jag är, är jag? Jag är
inte gjord av sten
Vad är farväl, vad är
inte gjort av sten?

kent




Over and out

Det tar tre sekunder att dö...

Imorgon påbörjas projekt "uterummet", ska iväg och inhandlas diverse prylar, samt så ska vi ut på landet och snickra ihop eländet. På kvällen blir det bio.
Snart är det dags för Gotland och för varje dag som går, desto närme kommer vi till dagen efter vi kommer hem från Gotland. Bästa dagen på hela semestern!

Fixade bok idag. "Tre sekunder" av Roslund & Hellström. Har läst deras "Box 21" tidigare och jag tyckte den var ok, inte mer än så. Men så satt Leif GW Persson i TV-4-soffan imorse och dissade den nya "Hypnotisören" och hyllade just "Tre sekunder", därför föll mitt val på den. Tänkte kanske senare läsa "Hypnotisören", just eftersom det snackas mycket om den, författaren heter Lars Keppler, men är egentligen någon annan, och det spekuleras i vem det egentligen kan vara. Jävla PR-jippo tycker jag om det.

Harry och jag.

Har på två dagar plöjt igenom alla Harry Potter-filmerna. Något frustrerad insåg jag att om jag inte ska se sjätte filmen på bio så får jag vänta till jul om jag ska kunna hyra (eller via andra alternativ kunna se den...*harkel*) och se den. Jag gillar inte att gå på bio, dels att sitta instängd i ett litet rum och inte veta om jag kan komma ut eller inte, dels sitta inklämd bland folk samt att jag måste sitta på samma vis under en längre tid vilket gör förbaskat ont i svanskotan.

Men jag vill inte vänta ett halvår, så det fick bli att vi ser den på bio på måndag helt enkelt. Får ta med mig liten kudde och lugnande? :-) Har tidigare läst första boken och halva andra boken, Harry Potter har aldrig riktigt engagerat mig eller väckt mitt intresse. Men nu förstår jag intresset för boken och filmen, det är en fantastisk berättelse.

Jag insåg nyss att jag snart är halvvägs till 40. Jag fyller 35 om två veckor. Herregud.

Death is The Road to Awe

Fredagskväll och jag är ganska rastlös. Vill pyssla och hålla på här hemma, men med vad? Pratade med grannen tidigare idag. Hon ska flytta. Hon har bott här i över 20 år och nu har hon tröttnat, tröttnat bl a på grannkärringen som bor under oss. Och det är jävligt synd. Hon är den bästa grannen vi haft, hon ska vakta vår lägenhet, vattna blommor och fiskar när vi inte är hemma. Skulle inte förvåna mig om det flyttar in nån jävla sjubarnsfamilj där istället. Kvar blir en mupp och en fittkärring och hennes halvdöda och döva gubbe som är uppe och pissar hela nätterna (som hörs upp till oss när man ligger sömnlös mitt i natten). Jag flyttar jag också i så fall. Jag vill inte ha några grannar alls, kan bosätta mig ute på landet när som helst. Slippa sitta i en jävla sunkig lägenhet. Nej, jag trivs inte i lägenhet. Fängelse är vad det är.

Jag drar mig undan, vill inte vara med längre. Orkar inte. Går in i mig själv och funkar inte utanför mig själv. Det jag behöver fanns inte idag heller, imorgon måste det finnas annars går jag under. Måste måste måste. Och jag längtar efter min nya kärlek. Längtar och längtar.

Houston, we have a problem...

I miss you!

Ränna på stan-dag

Spenderat flera timmar på stan idag.
Ryggmassagen var, ja en ryggmassage helt enkelt. Väldigt skönt förstås. Men jag fick veta att de där knutorna jag har i axlarna kunde en "riktig" massör ta bort, hon var bara massageterapeut. Jaha? Hade jag inte en aning om. Så jag har ju fortfarande knutor i axlarna som gör grymt ont. Fan.

Fikan med C gick urbra, hon är alltid lika gullig som vanligt. Hon hade med sig lilla A också, som prompt hade vägrat stanna hemma hos pappa eftersom hon "skulle träffa T" (mig alltså).
Apoteket gick bra det också, som vanligt blir jag shoppingsugen när jag är på Apoteket, så det blev öronproppar, solkräm och ansiktskräm. Och så en sväng in på barnbutiken där det fanns en massa gulliga grejer.

Sen blev det läkarbesök och minsann blev det inte en massa förmanande blickar eller ord, utan full förståelse och ett förslag som jag tacksamt tog emot. Så vi får väl se om det blir nån skillnad på mig hädanefter.

Blodprover skulle tas och de fick sticka mig tre gånger. Jag höll ett gott mod och sa att hon skulle ta tid på sig och att det gjorde inget att det inte gick... egentligen höll jag på att få krupp inombords. Det finns inget värre än när nån pillar en i armvecken!! Så fick hon kalla in en annan usk som skulle sticka mig. Jodå, fram med en butterflynål, och utan handskar torkade hon med sprit och sen palperade hon igen (där hon precis spritavtorkat!) och sen stack hon. Jojo, tack för det, hennes bakterier rakt in i blodflödet till hjärtat. Tack tack. Än mer irriterad blev jag visad in på ett rum eftersom mitt blodtryck skulle tas. Jag ombads att lägga mig ned och "vila en stund". När 30 minuter hade gått gick jag ut i korrioren och ropade på folk, ingen reagerade. Så jag gick.
Jag ligger fan inte i en halvtimme och vilar för ett blodtryck! Amatörer.

Igår satt jag en stund vid FB, jag har fått kontakt med två stycken från min tonårstid, när jag var 15-16 år gammal och de vill ses! Jag får ångest över detta, jag märker bara när jag skriver till dem att jag regresserar, jag blir 16 år gammal igen! Usch.

Sen gick Gotlandsfärjorna och krockade idag. Jag SKA till Gotland, så är det bara. OM jag så ska simma dit.

Här är en söt sommartävling där man kan vinna fina grejer. En blogg som jag följer varje dag och blir inspirerad av.

Onsdagsbekymmer

Kollat på Clintan-film och degat hela dagen. Är jävligt rastlös bara, har svårt att varva ned! Har i skallen att jag ska "upp o jobba" hela tiden. Lägg ned hjärnan liksom!

Och nu får jag sluta att hänga på Familjeliv. Jag blir ideligen anmäld hit och dit, men det går fan inte att hålla en trevlig ton med så många puckon samlade på en och samma plats!

Nåväl. Imorgon blir det stan med ryggmassage, lunch med C och träff med läkare.
Nästa vecka blir det Gotland. Ska innan dess försöka hinna med att träffa sötaste V med familj samt träffa min kusin i Sölvesborg.

Men nu. Sängen.

Semestertider

Andra semesterdagen. Kusinträffen i lördags gick över förväntan, vi var alla tre väldigt pratsamma och öppna, det var en hel del som jag fick veta om kusinerna som jag inte hade en aning om, (eller ens kunde föreställa mig!)
Söndagen åkte jag ut på landet till sambo och katt, blev relaxat som vanligt med grillning, godis, djurliv och film. Även ett besök i Hbg ingick och givetvis blev det Sveriges godaste hamburgare på vägen hem (Elsas i Eslöv som har rykte långt upp i landet om sina burgare). Lite funderande, tårar och ett beslut. Ett beslut som känns helt rätt. Vi bokade om vår Gotlandsresa också, så nu åker vi lite tidigare men kommer också hem tidigare vilket är meningen. Så vi missar inte medeltidsveckan där iallafall.

Åh, nu är det en lång väntan. Nu går jag och längtar bort hela semestern bara för att sista veckan ska komma så fort den kan.
Men det är bra för då kan vi planera lite vilket behövs här hemma.

Jag är så otålig.

Fan vad skönt det är med semester. Eftersom jag numera är lönetagare så har jag nyss fixat med lite grejer jag tänkt göra. Tidigare var jag isbjörnsfadder i WWF, vilket jag fick sluta med eftersom jag gick så förbannat back under min studietid. Men nu har jag blivit stödmedlem i Kattstödet i Lund samt blivit månadsfadder till KKS. Är det något jag brinner för så är det de hemlösa katterna och för utrotningshotade och lidande djur samt för vår miljö. Och nånstans måste jag börja och att ge en liten slant får en att känna sig lite bättre i hjärtat.

Att jag har en bil som behöver fixas för 20 papp efter sommaren försöker jag inte tänka på nu. Den tiden den sorgen. Innan dess ska jag se till att vara lycklig.

Hungrig

Sådär, färdigstädat, handlat och duschat. Är rejält hungrig. Nu inväntar jag tjejkusinerna så blir det tacokväll. Det är kul att bli äldre när småkusinerna "växer ikapp" en och man plötsligt får saker att prata om. Så vi får väl se om det verkligen blir så, är första gången vi ses såhär.

Jag tror, jag tror på sommaren

Idag gick jag så äntligen på semester. Fyra veckors ledighet. Herregud vad jag har längtat efter den här dagen!!!
Arbetsdagen började med att jag hörde glad musik när jag låste in mina värdesaker i trapphuset ned till op. Musiken ökade i volym och när jag klev in på avdelningen möttes jag av H, vår ene vaktmästare som sköter om mycket av det praktiska på op, såsom sängar och uppläggningar av patienter osv.. Han var idag inte grönklädd med sedvanlig opmössa, utan hade en kort tröja där hela magen blottades, en uppblåst badanka-ring kring midjan, blommiga shorts, sandaler, solglasögon, någon slags drink i näven och en radio kring halsen som spelade "Jag tror, jag tror på sommaren...." på hög volym. Där gick han så runt och visade upp att han minsann gick på semester idag. Det är i sanning humor! Att inte jag kom på det :-D

Iva-patienten gick bra, vi var inne på Iva för att hämta honom direkt på morgonen och jösses vad mkt det var att tänka på! Och så skulle han ur respen för att kopplas till vår anestesiapparat och så över från Propofol till gas. Hela maskineriet från Iva var med, allt ifrån pumpar med kalium, insulin och andra blandningar till blod och så en speciell artärnålskonstruktion som bara används på Iva (men nu kan jag den). Så lades en trach och det var sjukt intressant att vara med om. Att hålla på med respirationen är så jävla häftigt! Därefter blev det sedvanlig operation och vi höll på i sex timmar och det var en hel del att tänka på. (Insåg att jag måste plugga på mer om laktat). Kul också att flera på Iva kände igen mig, trots att det var fyra-fem år sedan jag var där en sommar.

Och jag vet inte vad det är med städarna egentligen, det är ideligen någon av dem som ska kommentera och snacka konstigt. Under min utbildning träffade jag ideligen på en av städarna på den kliniken jag var på, han var helskum och flörtade hur öppet som helst. En av städarna jag träffar på op är ännu mer skum och idag sa han att jag var en riktig solstråle och att jag tillförde avdelningen sex appeal (?????!!!!!)

Jag föreställer mig det som något såhär:



Så sista dagen innan semestern blev riktig bra och jag känner återigen en slags förälskelse i mitt yrke. Det går verkligen upp och ned, vissa dagar avskyr jag det och överväger att sätta mig på någon mottagning någonstans istället, men så vissa dagar - som den här - så bara älskar man det.

Hoppas bara att jag kan hålla min vikt över semestern, jag har jobbat så jävla hårt och ätit för lite så jag har rasat sju kilo i vikt. Jag är lite rädd för att jag kommer slappna av för mycket nu under semestern..
Hur som, nu är jag gräsänka, sambo och katten är på landet, jag ska ha fest här imorgon så jag åker ut dit senare. På söndag blir det spännande, men vi får se... ska inte ropa hej förrän man är över bäcken sägs det. Så bäst att inte säga något alls.

Spädbarn sover aldrig, de ligger bara på laddning....

Imorgon ska jag vara med om något riktigt avancerat. En Iva-patient som är tubad och nedsövd ska genomgå en tracheostomi samt ytterligare två helt andra ingrepp. Samtidigt som öronläkaren sätter in trachen ska man extubera. Spännande.


En dag kvar. En enda jävla dag.

Snart?

Två dagar kvar till semestern. För fan, låt nu de här två dagarna gå på smidigt, utan komplikationer. Märker att jag är trött på jobbet, orkar liksom inte hela dagen längre, utan går och tittar på klockan och längtar hem. Det är segt...

Och såklart fick jag söva ett barn, bara dagen efter jag hade skrivit att jag absolut inte ville. Vi var kort med folk och det var stressigt, så jag fick ta det själv, men det gick ändå. Men jag är skitnervös och är på helspänn.

150 kilo kärlek

Dagarna går undan nu och det är bara till att hänga på. Min tid på ortopedsidan är snart till ända och jag börjar känna mig mindre stressad av att inte veta vilka patienter jag ska ha. Det får komma som det kommer, jag får göra det bästa av det, försöka kolla upp info så fort jag får veta. Idag har jag varit inblandad på tre olika salar. En operation krävde att man kunde blodtvätten och det kan jag verkligen inte, så jag fick avlösning efter en stund och fick ta en annan sövning istället. Jag gillar verkligen själva narkosjobbet, ju mer rutin man får på det, desto mer kan man slappna av. Jag känner mig mer och mer självständig, gör lite som jag vill och kan sitta på min stol och fundera lite, ingen som stör. Idag tyckte jag lite synd om opsköterskan, kirurgen körde hårt med henne och suckade och hade sig och hon blev än mer nervös och när hon räckte fel instrument så möttes hon av en djup suck. Usch, det är rätt skönt att slippa samarbeta på det viset. Jag har folk med mig vid sövning och väckning, inte annars. Gillar det självständiga och "ring om det är något". Men jag tycker ändå att op-sidan är jätteintressant, man kanske skulle skaffa sig dubbelkompetens? Man kan få rätt schysst lön om man går in som op-sköterska via bemanningsföretag..... men inte just nu, nu vill jag inte plugga mer på ett tag.
Det som mest skrämmer mig nu är när det kommer barn. Jag vill inte söva barn, absolut inte. Inte än.

Tre dagar kvar till semestern. Efter semestern ska jag till öronkliniken. Där är en del barn som ska sövas, men den tiden den sorgen, bara jag får backup.

Semestern inleds med tjejkusinträff hemma hos mig, två av mina kusiner som jag nästan aldrig träffar ska komma hit. Ska bli skitkul att lära känna dem lite mer, vi umgicks mycket när vi var mindre, men så växer man upp och blir vuxna och förändras. Strax därefter blir det landet i några dagar, ska glömma bort tid och måsten, det gör man så bra därute.

Jag tror aldrig att jag har längtat så mycket efter en semester som jag gör detta år. Året som har gått har varit tungt på olika sätt och vis. Tunga studier samtidigt som förlusten av Knasen (det gör fortfarande ont bara att skriva hans namn..) i stort sett knäckte mig. Våren har verkligen inte varit lätt.
Tur att det nu är sommar. Och snart semester. Snart...

Skräp

Jag rasar i vikt. Dels är det att jag äter väldigt lite om dagarna och dels är det att jag stressar mig igenom dagarna. Men det är bra, inte i längden, men en rivstart i viktnedgången behöver jag. Har en veckas jobb till, tänkte öka upp tempot än mer, ska dessutom lägga till att jag ska cykla till och från jobb varje dag (istället för att ta bussen) vilket kommer innebära en timmes cykling per dag. Blir då inte Skrylle den veckan eftersom det kommer jag inte hinna med (har varit och gått sexkilometersrundan där några ggr i veckan som gick). På något vis hyser jag ett agg gentemot mig själv eftersom jag inte lyckats gå ned i vikt tidigare och att det ställer till problem för mig och min framtid. Så jag måste bli hård mot mig själv och mina jävla ätstörningsdemoner. De ska dö nu. För alltid.
Jag är också rädd för att det lätt kan slå över, som idag har jag inte rört på mig, då tänker jag att nu går jag upp i vikt igen.. sjukt.

Min bil har alltså helt havererat och det finns fyra fel på den. Tre av felen har inte undersökts närmre än, utan bara det första. Det är abs-systemet och styrboxen (eller vad det hette?) och bara att byta detta kommer att kosta 20 000. Och då är inte bilfirman klar med att kolla de andra felen.
Och jag som snart har semester och ska till Gotland med bilen. Och jag som bränt varenda jävla sparpeng på min vidareutbildning. Och jag som hade tänk börja spara ihop pengar igen nu när jag börjat jobba. Jojo. Hur det här ska lösa sig vet inte fan själv.

Jag försöker tänka på mina kommande lediga dagar och hur jag kan fylla dem med innehåll och avslappning. Har lite projekt jag tänkt mig, får se om det kommer funka.

Idag stannade jag hemma ifrån jobb.

Orken finns inte där.

I helgen kollapsade bilen. Vad bra. Två veckor kvar på akut-skit-ortopedsidan. Gillar den inte alls, är en jävla röra och ingen struktur. Enbart akut verksamhet suger, är samma anestesi och ingen skillnad med tillägg att man inte vet vilka patienter man ska ha förrän de i närmast ligger i slussen och man knappt hunnit överlämna den patient man precis haft.
Jag är heller inte nöjd med att efter semestern komma tillbaka till en ny enhet och med ingrepp som jag aldrig haft och enbart få tre dagars bredvidgång.



Snart semester. Snart semester. Snart semester.

Angel

Idag fick jag bekräftelse på det jag misstänkte, svart på vitt. Ett brev på posten. Det blir inget.

I helgen drar jag ut till landet. Isolerar mig. Glömmer vardagen för några timmar. Glömmer livet. Glömmer det som inte blev.



You are my angel
Come from way above
To bring me love

Her eyes
She's on the dark side
Neutralize
Every man in sight

To love you, love you, love you ...

You are my angel
Come from way above

To love you, love you, love you ...

Lost in Skrylle

Det finns bara två val. Antingen struntar man i det och ger upp helt och hållet. Eller så ger man sig tusan på att fixa det. Och failure is not an option, som jag brukar säga, så.... så har jag inte lyckats inom ett halvår så får det vara, då får jag sluta plåga mig själv och får välja ett annat liv. Leva ett liv frustrerad vill jag inte.

Dagarna går på i full fart. Är på ortopedsidan denna veckan och det är olikt kirurgisidan på så sätt att det är fler patienter per dag samt att allt är akut så jag kan inte läsa på dagen innan vilka jag ska ha på morgondagen för det ändras hela tiden och inget stämmer när man väl kommer dit. I morse var jag tidigt på plats och läste på mina två första patienter. När klockan var halv åtta fick jag veta att jag inte alls skulle ha dem, de hade bytt sal så jag skulle få andra. Jobbigt.

Lustigt med en sak... hur de sa i Ä-holm att ingen ny utsattes för ryggoperationerna (med bukläge) det första halvåret som ny. Min andra dag på ortopedsidan var det en sådan patient, så det är ju bara till att bita ihop. Likadant idag, bukläge. Visst kan det kännas skönt att "daltas" lite med när man är ny, man vill inte att för mycket ska hamna på ens axlar, men man kan ju undra hur motiverat det egentligen är att i ren snigelfart introduceras. Mein gott, jag har ju hela tiden en massa svårt sjuka patienter, inotropa infusioner och avancerade operationer. Jag är emellanåt skräckslagen, men jag tror att i längden blir man väldigt duktig. Hoppas jag.

Jag är helt slut när jag kommer hem om kvällarna, lägger mig tidigt. Igår kunde jag se en halvtimme på Morden i Midsomer, sen blev det sängen, kunde inte hålla mig vaken. Visserligen hade jag precis innan varit ute i Skrylle och gått sex kilometer i ihållande ösregn. Började ösregna efter någon kilometer, sedan fick vi gott trava på helt genomblöta, det riktigt rann nedför ansiktet och kläderna gick att vrida ur. En hel timme gick vi så och det var ren misär. Men fan alltså, gå skulle vi! Åskade rejält också, så på sätt och vis var det skönt att bli kall och nedkyld efter den hemska tryckande hettan som varit hela dagen. Blev rätt tragikomiskt när vi i slutet av rundan - helt genomblöta, trötta och flåsandes och jag med smink i hela ansiktet - mötte ett gäng tjejer helt torra, iklädda pastellfärgade linnen och uppsatta hästsvansar som käckt promenerade framåt. De tittade medlidsamt på oss, men jag kunde ana lite skräck i blickarna också. Vilken syn vi måste ha varit. Hade lust att väsa "..gå INTE sexkilometersrundan!"

Idag blir det inget vandrande. Jag orkar knappt sitta upp. På tal om det, klockan är snart 21. Alltså sängdags.
Jippi.

Såklart fick man inte vara nöjd speciellt länge. Det jag trodde var som det skulle vara, var tydligen inte alls så.

Det är ett jävla kämpande hela tiden. Skitliv.

Konst!

Sånt här gillar jag skarpt. Flera otroligt coola bilder.

Mia Mäkilä

Human nature

Veckan som gått har varit otroligt påfrestande rent jobbmässigt. Fem dagar på raken där jag i stort sett stått själv om dagarna. Har begått massor utav fel, men också massor utav rätt och för varje dag är det något litet som faller på plats. Även om detta kommer ta lång tid. Pratade med min kursare som jobbar en våning upp och han sa sig också vara på plats kl 07 på morgnarna, för annars hann han inte med morgonarbetet. Så det kändes ju ok, att det inte bara är jag som är "slow". Men många av de andra är där vid kvart över sju-tiden så det är inte en hel halvtimme extra jag behöver jämfört med de andra. Men det är stressigt. As hell. Speciellt robotkirurgin, det är tusen grejer som ska fixas innan de kan börja operera.

Hur som, mina tre veckor på kirurgen har gått tokfort och jag har lärt mig massor. Nu väntar tre veckor på ortopedsidan. Spinaler, buklägen, spik och hammare. Ska bli intressant. Även om jag fruktar bukläge. Usch.

Fredagskvällen/natten spenderades hos fina V. Jag hann knappt komma ut ur bilen så hade jag två älskade barn som kom springandes i full fart och kramade om mig. När jag kom in fick jag en lång kram av V, en chokladguldmedalj kring halsen och en presentpåse! Snacka om förvånad! Presenter från barnen där A hade ritat en robot och skrivit att jag var snäll och världens bästa narkos-ssk och N hade gjort en pärlplatta och en solfjäder och så hade hon plockat lite blommor ifrån trädgården. Paketpåsen från V innehöll en massa roliga saker som var så på pricken rätt, allt ifrån antistress-piller, plåster, choklad, badskum till en kanonfin mugg och en rolig bok! Helt underbart, blev helt rörd. Begav mig inte hemåt förrän solen började gå upp.

Jag är glad och tacksam för att jag har så fina vänner, ett yrke som är skitcoolt (även om det är kämpigt as hell just nu ett tag), att jag kommer börja få en lön snart, att jag trivs där jag bor och har sommaren med allt vad det innebär framför mig.

Nu ska jag spendera resten av lördagen i mitt stökiga hem med min älskling och vår helknäppa katt.

Det var väldigt längesedan jag kände mig såhär nöjd.

Nej, nu får någon ge mig helg någon gång. Hur 17 ska jag orka två dagar till????

Helt slut.

Gonatt.

Så nära får ingen gå...

En sak som jag inte fattar: vi börjar vår arbetstid 07.30. Och slutar 16.30.

Problemet är att patienterna börjar komma mellan 07.30 - 07.45. Så på den stunden ska man hinna läsa på patienterna (som kan vara sex stycken under dagen, eller en i bästa fall), kolla narkosapparaten och ev fylla på gaser, dra upp alla jäkla läkemedel som ska användas, låsa ut knarket i lmrummet plus lägga fram infusion och annat smått och gott som kommer behövas. Och när pat kommer ska man intervjua, sätta nål, koppla upp osv, innan kl 08.00.

Alltså: idag var jag på plats kl 07.00. Jag blev ifrågasatt om varför jag var där så tidigt. En annan som hörde vår konversation lade sig i och sa att hon också var där en halvtimme innan, för annars hinner man inte. Många verkar göra så.
Är det inte något som är jävligt fel i så fall? Då får man ju skjuta på op-start, ifall man ska behöva gå in på planerad övertid. Det är ett jävla tjat om hur "duktiga vi ska vara som har kniven i" innan ett visst klockslag.

Ja, jag hann precis i tid inför att patienten kom 07.45 idag. Jag hann inte själv ut i slussen för att hämta honom, men jag var precis klar med allt när de andra började köra in honom. Fan.

Nu går jag helt on my own. Jag har samma tillgång till läkare och "korridors-ssk:n" som alla andra. Men jag ligger på luren ändå, jag riskerar fan ingenting eftersom jag inte vill störa (som det såklart känns när man ringer narkosläkaren för tredje gången på tio minuter).


Imorgon ska jag ha fem patienter (ev. sex) och jag läste lite på de två första innan jag gick hem idag. Fattar inte hur jag ska hinna! De sa idag att det var neddragen verksamhet och att det bara var de stora och "viktiga" operationerna som blev av. Jag har ju inte en enda patient som är frisk sedan tidigare, ASA 2-3 ligger nästan alla på. Och jag är bara van vid ASA 1 sedan mina andra praktiker. Tänk så relaxat det måste vara att sen komma till ett mindre sjukhus med friskare patienter. Nu är man mitt i det värsta.

Och imorgon är det narkosdoktor B med vilda blicken som jag ska kampera ihop med. Jojo. Hela havet stormar igen då.

Blä, känner mig så sjukt stressad. Det är inte kul att vara ny.

Zumba! Here I go! (?)

Ok, nu har jag nått botten. Varenda foto som togs på mig från midsommar fick mig att få en knut i magen, för fan, har jag sån jävla dubbelhaka? Snacka om förnekelse.

Så nu har jag startat om Viktklubben och tänkte köra GI till största delen.
Tänkte ge det här en chans.

Kanske kan funka?


D har lovat att bara skratta första gången åt mig när jag kör det framför tv:n i vardagsrummet. Verkligen snällt. *s*


Måste dessutom tipsa om Mr Bungle och skivan "Disco Volante". Den skivan hade P med sig och gjorde hela midsommaraftonskvällen helt surrealistisk. Skitcoolt!

Skit å helvete

Okej, bara att konstatera. Vissa dagar - som igår - kändes allt toppen. Kändes jättebra och när jag hörde efter idag så hade den patienten mått kanonbra postoperativt och iva-personalen var jättenöjda med vätskebalansen och allt. Inga smärtor, inget illamående, inga tryck (som jag var rädd för). Guldstjärna.

Så idag. Katastrofalt dåligt. Och inte bara "en dålig dag". Utan massor utav fel gjorde jag. Så pass mycket så jag hade en klump i halsen genom hela dagen och lust att gå hem för att inte gå dit igen. Begick misstag efter misstag. Var på väg att skriva en avvikelse på mig själv strax efter det grövsta misstaget. Usch och fy, ångesten gnager inom mig och jag kan inte släppa tankarna på dagen idag. Vill ha den ogjord.

Tror det blivit för mycket för mig, rätt så slitigt i skolan på sluttampen med ökat tempo och sen direkt in i det här nya yrket med nytt nytt, allting. Jag tappar fokus och koncentration. Blir disträ och trött. Går och lägger mig halv tio på kvällarna men är helt slut när jag vaknar på morgonen igen. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag är uppenbarligen stressad, så pass så att jag begår fel. Och jag mår fruktansvärt dåligt över när jag misslyckas. Men idag var det inga småsaker, och det ger mig en enorm ångest. Tänk om något riktigt allvarligt hade hänt?

Jag måste göra något åt det här. Åt mig själv. Men jag vet inte vad.
Kan börja med att gå och lägga mig. Klockan är ju redan halv tio.
Det känns att man inte är van vid att gå upp halv sex varje morgon fem dagar i rad. Men det vänjer man ju sig vid.
Men inte att begå fel. Det får inte hända.

Midsommar

Midsommar börja närma sig och det blir midsommarfirande ute på landet med nya nypotäter, dagsfärska ägg från lyckliga höns ifrån gården bredvid, OP Andersson, Brantevikssill, jordgubbar med grädde och grillning senare på kvällen.
Jag ska stå för tipsrundan. Hehe.... Nu ska jag bara klura på vad första-priset ska bli.

Så Glad Midsommar på er!

Fail vs win

Fail:

Att klockan 07.34 misslyckas med att sätta en nål i ett skitfint kärl, så att farbror narkosläkare fick ta över och sätta den som en smäck på två röda istället.

Att klockan 07.39 befinna sig i lunchrummet inför ett stormöte och råka komma åt takbelysningen (en soptunna som jag råkade stöta till som stötte till ljusknappen) så att det blev beckmörkt i hela rummet fullt med folk.

Att fyra sekunder senare säga "ojdå" och vända sig om och direkt trampa en uska rakt över foten så hon får ont.



Win:

Att intubera fyra patienter på raken (jaja, två av dem hade inga tänder, men ändå...), och använda sig av RSI.

Att få tillfälle (på en och samma dag och samma patient) få använda sig av Abbodop-infusion, Albumin, Carbocaininfusion, SAG, blodgaser, Macrodex, artärnål, cvp, ppv, Morfin special samt att från ryggläge lägga över en intuberad patient till fällknivsläge. Mein gott vad det sista var skitsvårt.

Jag har haft en jäkla tur med narkosläkarna, nästan alla har varit jävligt snälla och ödmjuka inför mig och mina frågor. De förklarar och visar och jag suger åt mig allt jag kan. För det här är intressant skit.

Vad har jag gett mig in på? Version 1.0

Måndag kl 11.37. Ensam på narkossidan på stora robotsalen med patient väl dold under gröna opdukar, ett finger kunde skymtas därunder, inget ansikte att titta på. TIVA körs och det är min first time ever med detta, ingen gas och därmed inget MAC-värde som berättar för mig hur patienten sover. Propofolsprutan tar plötsligt slut, pumpen larmar och jag vet inte hur man får upp låset så att jag kan byta sprutan!! Patienten kan vakna på några få minuter! Panik. Jag försöker ringa runt efter hjälp, men antingen var det upptaget eller ingen som svarade. Precis när jag satt på huk och slet i sprutpumpen och kände att jag nog höll på att börja gråta så kom min räddning in genom dörren.

Min puls låg nog på 300 där ett tag.

Usch. Jag kommer få magsår.

Saknad

Det är lördagkväll, jag är själv hemma och kunde inte förmå mig att hitta någon film att se på. Satte mig vid nätet istället och gick in på en gammal kursares hemsida och där hade hon skrivit om sitt husdjur som hade dött och lagt ut foton.
På något vis triggade detta något hos mig och fick mig att totalt rasa samman av saknad av Knasen. Det är ganska exakt ett halvår sedan vi var tvungna att avliva honom och det känns som att hjärtat slitits ur en av saknad. Jag vet att det någonstans också finns en mapp med foton på min dator,och en liten filmsnutt, filmat dagen innan han dog, men jag kan ännu inte förmå mig att titta på det.



Jag kommer aldrig glömma den åttonde december tvåtusen åtta, hur svag och döende du var och hur du lämnade oss för alltid. Hur mina ben vek sig under mig när jag vände mig om för att gå därifrån och hur D fick ta mig under armen för att kunna gå därifrån. Hur bilden av din sjuka, utmärglade kropp på bordet etsade sig kvar i mitt minne. Hur du hade slutat att andas. Hur vi höll ett ljus brinnande i fönstret från morgon till kväll, så fort det brann ned skyndade vi oss att tända ett nytt, allt för att du skulle se och hitta oss. När vi väl hämtade din urna kunde vi släcka ljuset, för då var du hemma igen.



Älskade lille vän, du följde mig i vått och torrt i nästan 14 års tid. Hur du som kattunge skulle sättas ut i den småländska mörka skogen och skjutas och hur det skar i mitt hjärta och tog med dig också på köpet. Två kronor fick jag ge för dig i maj 1995. Och hur du sedan hängde med mig på alla de olika ställen jag bodde på, de olika förhållanden vi befann oss i. Du fanns där när ingen annan fanns där, du och Busan gav mig en anledning till att gå upp på morgnarna när det var som värst. En anledning till att längta hem om dagarna. Du gav mig så många minnen och tokigheter, så mycket kärlek och sällskap. Du och Busan gjorde mitt hem till ett riktigt hem. Hur ni äntligen fick D som husse och hur bunden du kände dig till honom och hur du älskade att vara nära oss. Du fick mig och D att komma än närmre varandra, att ha något så kärleksfullt gemensamt. Jag kunde aldrig känna någon överväldigande saknad och tomhet när jag hade dig. Varje gång jag ser en svart katt någonstans så rycker jag till och tänker på dig.



Och hur jag saknar hela din uppenbarelse, dina vackra gula ögon, din anspråkslösa vita fläck på bröstet, din rosa lilla tunga som emellanåt envisades med att befinna sig en bit utanför läpparna, dina stora, mjuka trampdynor, din svarta mjuka päls som snarare blev brun i solen (och hur vi då kallade dig för "oäkting"), dina ljud som du hade för dig, hur du kunde slappna av i ens famn när man bar dig och hur vi kunde stå på balkongen och titta på folk och djur som gick förbi, hur du älskade att apportera papperstussar som du avlämnade blöta, hur du vid veterinärbesök var så snäll och tillgiven och fullt litade på din matte och husse som båda alltid var med vad det än gällde. Hur saknad du var den veckan du blev inlagd på djursjukhuset och hur vi grät av glädje när vi äntligen fick hämta hem dig igen. Jag minns hur du stal julgranskulor och gjorde dem till dina leksaker istället för pynt, hur du fick tag i den där fladdermusen uppe på vinden i Olstorp och dina första kattungeår med all den nyfikenhet och livsglädje du bar på.

Du var sjuk länge, men till slut gav du upp. Men det är såhär jag vill minnas dig. Som den underbara katt du hela tiden var och som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag saknar dig så mycket. Jag kommer alltid att älska dig.



Din matte

Humor på hög nivå?

Onsdag morgon och vi hade precis sövt en svår patient. På väg ut genom dörren vänder sig narkosläkaren om och säger: " Vet du vad det är för liknelse mellan en narkosläkare och en kondom?" Jag börjar skratta och säger "Haha, nej!"
"Jo, det är säkrare med men mycket skönare utan!" sa han och gick.
Så blev man lämnad ensam på salen med de orden. Hehe.

Mymilktoof

Åh, det här var ju så himla gulligt!

Utmattad

Första hela dagen avklarad. Otroligt vad man fokuserar på missarna man gjort och inte det som faktiskt gick vägen. Men det är väl så man lär sig, att fokusera på det som kan bli bättre. Men jag känner mig ringrostig, det var ändå i jan-feb jag var på op innan och jag kommer inte ihåg rutiner, op-bord, telenummer, läkemedelsrum osv.. på rak arm. Jag gjorde något med opbordet idag så att patienten höll på att fara i backen, fy fan vad läskigt, det small till och bordet tippades med huvudänden nedåt. Toppen. Jag började reda ut slangarna till ett artärtryck på postop istället för att koppla på syrgas och saturation (döh)det första jag borde ha gjort, var feg när jag skulle intubera och gav laryngoskopet till en annan istället. (Men det är de där jävla tänderna.. fan att det inte finns någon tandvårdsprofylax på det här stället!) Tänkte inte på att koppla på något dropp till en patient som skulle vara vaken under ett ingrepp (tänkte att det tar ju inte så lång tid och inga lm skulle ju ges...) Med mera med mera... Mitt lösen funkar inte till Melior och jag har massor utav egna utbildningar via nätet som jag måste gå igenom och lämna in.
Tydligen är det ett rent kaos på avdelningen och högsta chefen meddelade att hon nu ska sluta. Gäller att inte låta sig påverkas av dålig stämning och vantrivsel, jag får fokusera på mig själv och min nya roll.

Idag känner jag mig utmattad som fasiken, hur ska jag kunna ha koll på allting? Shit.

Uppdatering

Första dagen avklarad (egentligen dag nummer två, men gårdagen bestod mest av medicinteknik). Började med ett stort ingrepp på en ASA 4-patient vilket såklart inte var optimalt. Men med tanke på att de inte visste att jag skulle komma så.. lite fail.
Hur som så blev det hugget som stucket, jag skulle ta foto och gå på medicinsk teknik halva dagen (även denna dag), så det blev inte mycket anestesi direkt. Imorgon blir det väl lite bättre planerat, en stor tarmop.

Jag är inte helt slut när jag kommer hem iaf, inte än. Men det kommer säkert när pressen blir större. På måndag ska jag gå själv liksom. Jojo... tre dagars bredvidgång och sen själv? Think not.

Ska börja cykla till jobbet, inser att jag inte har någon energi till att åka iväg igen när jag kommit hem och ätit, så motionen får avklaras till och från jobbet istället. Känns konstigt att tänka "jobbet". Har ju haft praktik så mkt.

Nähäpp, kvällarna är otroligt korta nu. Det är mest upp och jobba, jobba jobba, hem igen, äta, duscha, glo på tv och lägga sig. Skönt att slippa nätterna iaf, även om det känns slitigt med månd-fred hela dagar.
Nåväl. Jobbet är kul iaf. Det är huvudsaken.
Och var var jag nu... äta var det sista.. vad är nästa? Duscha var det ja. Sen tv och lägga sig.
Godnatt.

Examenshelg

Hade det riktigt trevligt i fredags. Tog tåget till Malmö och mötte upp folk på Lilla Torg, där det blev några öl. Gick sen vidare till Elyssé för fondue tillsammans med de nyblivna operationssköterskorna. Riktigt trevligt, dock var inte Elyssé någon vidare bra restaurang. Lite spex från killarna i vår kurs och kursansvariga som var med fick sina fiskar varma.
Efter ytterligare öl och med fondue i magen gick vi in på PickWick och på något dansställe som hette Swing (?). MIn kursare hamnade i bråk med vakten, han envisades med att det minsann var en jacka hon hade på sig, medan det egentligen var en kavaj. Där stod spända typer med slips och kavaj och bruttor med klänningar och high heels. Hur som höll vi på att bli utslängda då kursaren började tjafsa om vaktens utbildningsnivå, men på nåt sätt kom vi in ändå. Och tre av oss hade våra gröna operationsmössor på oss. Män kom inte in utan kavaj och kvinns inte med jacka (som ju var en kavaj!), men med opmössorna på kunde de inte säga något? Skumt.

Vi fortsatte upp i huset, uppför breda stora trappor, sammetsväggar och kristallkronor. Dansgolv lite här och där och barer jämt utspridda. Vi hamnade slutligen längst upp i huset, i ett rum med en pianobar. Ett rum som påminde något om miljöerna i Twin Peaks med sin skumma belysning. Vi ockuperade alla skinnfåtöljer, jag bad pianisten spela gamla Beatles-låtar vilket han gjorde. Och så beställdes det in, jag hann hinka i mig mer öl, någon San Francisco och någon Cosmopolitan. Drinkar är så jäkla gott! Det blev vildare och vildare stämning och det skvallrades en massa, oj vad man fick reda på grejer om vem som satt på vem, vem som dejtat vem osv.. Jag hamnade i diskussion om Frankrikes intåg i Ryssland, pratades om filmer (bl a Big Lebowski, då kursaren beställt in en White Russian)och om dykning. Jag blev rejält peppad till att hänga på och påbörja ett certifikat. Finns tydligen lite billigare "prova-på"-tillfällen där man testar dykdräkt och tuber, och att andas under vattnet. För att se om det är något för en. Får se om det finns tid, energi och pengar för att påbörja något sådant.
Tiden gick på i Malmö och när klockan passerat midnatt visste jag fortfarande inte hur jag skulle komma hem. Och jag var heller inte oroad över det. Så uppenbarligen hade jag kul.

På lördagen vaknade jag med baksmälla och matthet. Vilade under dagen och åkte sedan ned till stan för att träffa familjen för att äta plankstek på Stäket. Så jäkla gott. Vitlöksbröd, plankstek och glass. Gosh, jag rullade hem därifrån. Cheesecaken som sambon beställt fick jag smaka lite av och den var värd att dö för.
Problemet var ju att jag hade gjort en tårta som väntade hemma, så det fick bli en liten bit av den, så fick lillebror med sig resten hem. Kvällen avslutades med en Clintan-film och just nu är det söndag. Imorgon börjar jag jobba. Och jag måste plugga på idag, frågan är hur jag ska palla just nu. Är helt slut. Skulle haft en veckas ledighet nu, sista tiden har varit sjukt intensiv.



Tydligen är det kaos på op nu, facket hade gått in och satt stopp (eller ville iaf) eftersom folk gick på knäna. Så det gör mig lite orolig över att min introduktion ska drabbas. Det är bara jag som kommer börja där just imorgon. Men det ska bli skitkul. Äntligen på egna ben. Äntligen får jag göra som jag själv vill (någorlunda iaf).
Ser jag tillbaka på det här året så finns där mycket ångest, oro, press, stress, ekonomiskt kaos och tårar, samtidigt som jag kan se en rejäl personlig utveckling, mycket glädje, framtidsutsikter och en kommande yrkesstolthet.

Nu är jag äntligen anestesisjuksköterska. Fy fan vad jag är bra!

Sugen på dykning

De flesta av mina kursare är rejält aktiva i mångt och mycket. Är det inte det ena så är det det andra de håller på med. Hobbies hit och dit. Full fart. Några håller på med dykning och träffas och åker ut och dyker. Igår blev jag peppad av tre stycken som absolut tyckte jag skulle hänga med. Min oro var dock att hur fasiken ska jag få plats i en dräkt?? Men det finns tydligen massor utav varianter, så det var inget problem. Och jag har ju för fasiken ingen hobby!

Tanken har följt mig även idag och jag var inne och kikade på H2O:s sida, och jag är nu rejält sugen. Men jag vill ha sällskap. Någon som vill hänga på? :-)

Bakfull

Hade det sjukt roligt igårkväll. Malmö by night. Orkar kanske skriva om det senare... :-)

Just nu är jag bakfull, men ska ha hit folk idag (och så ska det ätas på Stäket), ska göras tårta och städa av. Ja, och handla.
Var börja?

Finito

Så, då lämnade man institutionen för gott. Får se om man kommer läsa där igen. Jag blev något sugen på att skriva min magister och sen läsa masters och doktorera, inom anestesi är det ju än trevligare att forska kan jag tänka mig. Eller Iva nån gång?
Om några år så kommer det säkert vara så att det krävs en magister åtminstone för att få jobba, som det är idag kan man knappt bli chef om man inte har en magister, så det börjar gå åt det hållet. Tidigare sa folk som inte hade kandidat i sin ssk-utbildning att de inte behövde det, men som det är idag så är det ett krav, annars får man läsa upp det. Man kan t ex inte komma in på någon spec.utb i Lund om man inte har kandidat i botten.

Nåväl, imorgon blir det heldag i Malmö med kursarna, ska bli riktigt trevligt. Missar dock sambon som kommer hem på eftermiddagen *saknar*.

Nu ska jag avnjuta min kväll i mitt eget sällskap, tillsammans med Busan och ett paket glass. Tänkte plantera de stackars blommorna till balkongen, nu så har jag äntligen tid att få i dem i vettiga krukor. Jag vet att jag på söndag måste plugga inför måndagen, men inte just nu. Inte än. Det är bara torsdag än så länge. :-)

Sydsvenskan

..är som vanligt full med outbildat pack som printar ned skit. För vad i helvete är det här för jävla journalistik??? Rubriken antyder att det är SJUKSKÖTERSKOR, medan innehållet menar att det är UNDERSKÖTERSKOR det handlar om. Eller "sköterskor", vad det nu är? Och är kommunal inblandat är det definitivt undersköterskor det rör sig om.

Uppenbarligen har denne Bo Göran Dahl ingen som helst insikt i vad som skiljer en ssk från en usk. För det finns folk där ute som inte vet det och då ska man fan heller inte basunera ut liknande som antyder att det skulle vara samma sak. Spä på okunskapen bara, så folk kan sitta där och skaka på huvuden åt att ssk ska ha mer lön än usk.

Fan.

(Enligt en kursare diskuteras det att höja lönen för spec.ssk med 6-7000 kr. Som om det kommer hända? Jojo...Så länge ingen värderar yrket speciellt högt, så kommer en högre lön aldrig motiveras bland gemene man). Nej, ge mig kött på benen så blir jag min egen konsult så småningom. Först då kan man få en vettig lön, kanske.

Knäppskalle

Skrivkompisen och jag var sist ut idag. Jag inledde med att säga ett kardinalfel, men ingen verkade ha uppfattat det.
Jag satt som en fågelholk efteråt när examinatorn meddelade att vi hade ingenting att komplettera med. Ingenting. Och vi var de enda av allihop som inte behövde! What? Något malliga gled vi ut från skolan för en fika. Mitt i kladdekakan och kaffelatten fick jag ett sms från sambon som befinner sig i misär. Myggbett, fästingar, regn, heldagsvandringar i snårig skog, vrickningar av fötter, skoskav och blåsor. Tycker lite synd om honom, han har en heldag kvar och en halvdag.

På väg hem efter fikat köpte jag med mig ett gäng blommor som jag tänkte plantera på balkongen, o så köpte jag mat till ikväll. När jag kom hem satte jag mig direkt med en uppgift jag var tvungen att göra (eller rättare sagt två uppgifter) eftersom jag missade det obligatoriska i måndags. Plötsligt var klockan 21 och jag hade inte ätit något (mer än godis), och nu är klockan över 22, så nu blir det ingen mat alls.
Satt för en stund sedan vid datorn när jag hörde en hög duns från balkongen. När jag går ut fladdrar gardinen och tv:n är avstängd (hade ju Greys på i bakgrunden eftersom det känns läskigt när det är tyst)! Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott det varit ett spöke.
Jag satte igång tv:n igen och stängde altandörren. Nu inbillar jag mig att det ändå är någon som tagit sig in i lägenheten och nu ligger under min säng och väntar på att jag ska gå och lägga mig för att då ta tag i min fot, eller smyga upp när jag lagt mig i sängen. Tycker hela tiden det är någon bakom mig. Det knäpper här och där i huset.
Fy fan vad jag inte hade fixat att bo själv. Jag är helt nojig.

Kärleken väntar

Min sista lediga dag på väldigt länge är det idag.

Jag har varit vaken och uppe en timme ungefär och redan:

1) Fått ett helt fantastiskt brev med Frank Sinatra-frimärken innehållandes ett underbart roligt kort från bästisen i USA, jag skrattade länge och väl åt innehållet. Vilken fantasi min Louise har! *kärlek* Tacktacktack! :-)

2) Fått ett lika underbart besked via telefonen att nu är älsklingen och jag tillbaka på banan igen. Yeah! Nu är det bara tiden vi slåss mot.

Sitter med mungiporna vid öronen.

Ok, sista rycket, nu blir det skolarbete för resten av dagen. Men det gör inget. För idag är det en bra dag.

Typisch

Okej, sista avsnittet sett av Twin Peaks. Klockan är snart ett på natten och hur i helvete ska jag nu kunna somna????

Fire walk with me...

Gosh, idag har min mage inte varit att leka med. Missade hela opponeringen p g a att jag varit magsjuk hela dagen.
Sambon är iväg på stensafari hela veckan och jag går och ångestar mig igenom dagarna. Tycker inte om att vara själv hemma på kvällarna, har låst med dubbla lås i dörren och sover med en hammare vid sängen (ifall att! *har sett för mycket skräckfilm i mina dagar*). Har problem med att duscha när jag är själv hemma också, vill helst stänga och låsa dörren, men tycker det är småknäppt så jag står med bortdraget draperi istället och stirrar ut i hallen så att ingen dyker upp där. Helknäppt då.
Vet att jag varit likadan tidigare också, de två första dagarna är jag nojig och tycker det är någon annan i lägenheten, ute på balkongen osv.. men sen börjar jag slappna av och tänker inte mer på det.

På måndag börjar jag jobba. Så snart tjänar jag lite cash igen iaf. Ska bli skönt att slippa gå back flera tusen varje månad, fy fan vad segt det har varit det här året!
Hoppas det är värt det.

Och nu: sista avsnittet i min Twin Peaks-box.

Synthare

Efter frisörbesök under gårdagen har jag nu en synthtofs a la -84. Eller ja, jag ville bli klippt "som vanligt" men min frisör såg skeptisk ut och tyckte att "nej, nu har du haft den frisyren länge!"
Jag menade på att jag kunde ju inte variera den hur som helst eftersom jag är så extremt tunnhårig. Men hon tyckte att då kan vi "leka loss lite" i nacken istället, eftersom där är håret tjockt. Jojo, så hon fick fria händer och klippte tvärsnett, jättekort på höger sida och sen snedare och snedare mot vänster, så att man ska dra håret åt vänster med mousse. Coolt tyckte jag och åkte hem. Sambon såg glad ut men sen pressade jag ur honom att han tyckte det såg ut som jag sovit på ena sidan så håret lagt sig åt vänster. Idag tvättade jag det och när det "hänger" rakt ned i nacken så blir vänstersidan mer märkbart längre än högersidan och det blir synthtofs av det.
Kanske inte helt meningen, men va fan. Howard Jones var ju cool. På sin tid.

Efterklok

Ibland babblar jag på för mycket. Idag satt jag faktiskt och snackade skit om en kursare och jag fick direkt ångest efteråt. Min skrivarkompis frågade varför jag inte hade dykt upp den där kvällen när klassen skulle ut och äta. Jag är så irriterad på den här kursaren (samma som vägrade svara i mobiltelefonen när vi skulle ut och äta med klassen, så jag fick gå kall, blöt och hungrig i två ochen halv timme när jag letade efter folket utan att hitta dem, se tidigare inlägg), plus att hon nu är skyldig mig pengar. Uttryck som "nonchalant", "är helt jävla dum i huvudet", "en typisk 80-talist" och "visar ingen respekt". Jag skrädde verkligen inte orden och sa vad jag tänkte om henne, och det var nog inte helt bra. Tur att min skrivarkompis inte är bästis med den här kursaren iaf. Men ibland är jag så taktlös.

Exile

Träffade på en gammal kursare (sedan grundutb till ssk) när jag var på sista praktikplatsen. Hon var urgullig och uppmuntrade mig hela tiden under tiden jag var där. Sista dagen fick jag hennes mailadress eftersom hon undrade en sak ifrån vår grundutbildning som jag lovade att kolla upp.
Jag kollade upp det och mailade tillbaka till henne i förrgår, ett ganska kort och skämtsamt mail. Idag fick jag ett helt underbart mail tillbaka där hon skrev om allt ifrån sina egna tankar och känslor som ny anestesisjuksköterska och hur hon såg på mig och hur viktigt det var att behålla sin ödmjukhet inför sitt yrke, ja, det riktigt värmde i hjärtat. Hon avslutade med att hon gärna ville träffas framöver om jag ville och ett stort lycka till i den nya världen jag beger mig in i. Jag var hemma hos min skrivarkompis idag också, urgullig även hon. Tänk att det finns ödmjuka och omtänksamma anestesisjuksköterskor också. Det visste jag inte. ;-)

Pussmannen

Kom till att tänka på en händelse när jag läste om "pussmannen". När jag var tio år gammal och på väg hem från skolan så blev jag stoppad av M, en två år äldre kille som bodde i gatan bredvid. Han drog tag i mig och viskade att vi skulle gömma oss vid buskarna för att vi skulle skrämma någon annan (kan inte komma ihåg vem), då vi skulle hoppa fram när denne gick förbi. Jag var något förvirrad då M och jag aldrig hade pratat med varandra och som en liten blyg tioåring så nickade jag och M lade armarna omkring mig och drog tag i mig. Plötsligt så börjar han pussa mig på kinden, jag puttar undan honom och tittar på honom och då flinar han. Sen går jag hem.

Jag blev aldrig rädd eller reagerade speciellt på det här, snarare blev jag mest förvånad.

Gud hörde av sig och var arg

Nähä, uppsats inte alls klar, handledare hade synpunkter. Så imorgon blir det återigen fortsatt arbete, denna gång hemma hos skrivarkompisen. Jag vet inte om jag är hård, eller nåt, sist vi hade skickat in arbetet så ringde skrivarkompisen fem minuter senare och frågade om hon fick cykla till affären för att köpa mjölk. För säkerhets skull, så att jag inte satt hemma och ville att vi skulle ändra något, så skulle hon ge sig iväg och jag inte få tag i henne. Så hon skulle fråga mig först.
Det är sant. Jag gapskrattade. Det gjorde inte hon. Jag kanske får jobba på min ödmjukhet?

Idag var jag nästan i Malmö. Och gått promenad och kollat på världens ösregn och åska ute på balkongen.
Jo, och så fick jag också brev idag från gud. Eller nästan. Från vår kyrkoherde. Han skrev så fint inledningsvis alla mina namn (med mellannamn och allt) och skrev att han var ledsen för att jag lämnat kyrkan och att gud grät, men jag var alltid välkommen att höra av mig om jag ångrade mig, för mitt beslut kanske grundade sig på att jag befann mig i nåt speciellt stadie i mitt liv och kanske kunde jag komma åter senare? (lång mening) Jo, jag befinner mig i stadiet i livet där jag äntligen tagit tag i att se till att inte betala en massa pengar till skräp. Så jag återkommer inte senare. Bara om jag blir mentalt efterbliven. Sen fortsatte brevet med hot, om att jag minsann inte fick ha en prälle när jag skulle i jorden, men om jag kom tillbaka igen så kunde jag få det. Jag tror jag kommer i jorden oavsett vad. Annars får väl världen stå ut med att jag ligger och ruttnar nånstans. När jag är död så lär det knappast bekymra mig, som ateist är jag rätt trygg med att alla mina bekymmer försvinner den dagen jag slutar andas.

Jag är jävligt trött idag och jag är lite bekymrad för att sambon ska åka iväg en hel vecka, hela nästa vecka. Det är tråkigt och lite oroligt. Jag vill inte vara ensam och jag vill inte att sambon ska trilla ned i nåt hål, eller gå vilse och bli attackerad av alla fästingar där i Bleinge. (Men då kan jag förresten också äta muffins till middag hela veckan om jag vill, men han läser nog det här, så då får det bli köttfärs istället). Och så hade det varit bra om hyresvärden kom hit och fixade spisen så jag slipper eldsvådor när jag nu är ensam hemma och ska värma på (muffinsen) köttfärsen.

Nej, gonatt.

How To Disappear Completely

Jag tror (tror) att vi kan betrakta uppsatsen som färdig. Vi bad om ett extra utlåtande från vår handledare eftersom det var så väldigt mycket som hon ville att vi skulle ändra på vid sista seminariet. Får vi feedback på att arbetet är skit nu så skiter jag fan i utbildningen (tja..). Jag har fan legat sömnlös på nätterna och funderat på det här. Det ska vara inlämnat för examination på torsdag så jag hoppas att det inte strular nu. Ska färdigställa en powerpoint-presentation så det blir proffsigt och lärorikt för mina kära kursare. Examination nästa vecka. Sen är det finito. Kan inte fatta det. Partaj i Stadsparken och partaj i Malmö, examensmiddag med familjen. Om ganska exakt två veckor står jag med laryngoskopet i en darrande hand och säger "tub, tack. Kuffa. Stetoskopet, tack". Eller "Helvete, hjälp, fan, laryngospasm! Patienten vaknar, shit, där rök min legitimation, patienten är blå!". Eller nåt.
Jag är livrädd 98 procent av dygnet redan nu. Men när de andra 2 procenten infinner sig så känns det helt underbart coolt.

Känns som att den kommande framtiden innehåller så otroligt många förändringar. Står inför två stora förändringar och beslut i mitt liv och de båda kommer komma samtidigt. Jag är inte van vid det. Det har liksom inte hänt så mycket på 15 år.

På torsdag ska jag på utflyttningsfest på min gamla avdelning. Blir sista gången jag är med i det gänget. Känns sorgligt att lämna dem (även om jag nu inte jobbat där sen i höstas). Men det blir ett bra avslut.

(Funderar på om man skulle läsa iva-utbildningen om några år? Inte för att jag vill jobba på iva, men för att fördjupa mig mer fysiologiskt. Time will show, men plugga är kul för det mesta, även om man får magsår)

I hate you so much right now

Idag hade jag tagit en hel dag ledigt ifrån uppsatsen. Har försökt hela långa dagen med att inte tänka på vad som kan skrivas var och hur uttrycka sig hitan och ditan. Så dagen gjordes på stan och mitt på Mårtenstorget träffar jag på min handledare som vinkar och frågar: "uppsatsen färdigskriven och inskickad?" med ett stort flin. Helvete. Hon skulle bara veta. Uppsatsen är huller om buller, ändringar precis överallt, grön, röd, blå, rosa text, allt som både jag och skrivarkompisen har ändrat på och håller kvar. Vi får ingen ordning på det. Får väl spendera ytterligare en helg framför word. Skoj.

Uppsatshüre!

Åh, varför varför går jag in på Familjeliv och börjar diskutera i trådarna? Jag blir så jävla upprörd hela tiden över alla nötter som uttalar sig.

Nehej, uppsatsen var det ja. Ja, det är fanimig inget fördjupat arbete längre, nu ska vi ha abstract också på skiten. Så vi ändrade mallen från "fördjupat arbete" till "kandidatuppsats". Lika bra det. Så jävla mycket arbete vi lägger ned på det här egentligen, jag får krupp! Och så opponering och redovisning i powerpoint inför allmänheten och resten av klassen. Så sågning officiellt. Kunde lika bra ha skrivit min magisteruppsats.

Jag är rätt less på det här nu, men jag vet att jag sen, när jag är fast i heltidens monster (månd-fred. 7.30-16.30) kommer längta tillbaka hit när jag disponerar min tid själv (jag kan ut och gå i Skrylle klockan 08 en torsdagsmorgon, det ni!) Men i sanning så har jag egen tid att disponera över, men så är jag aldrig heller riktigt ledig. För det finns alltid nåt att göra (Hornbach-reklam?)

Himmelsfärder och thoraxkirurger

Idag är det Kristi himmelsfärds dag. Jag har varit i Skrylle, badat, ätit moussaka, skrattat åt Tord Yvel och Romeo Olsson
Och klockan är bara 15.
Har även konstaterat att huvudförfattaren till min ena vetenskapliga artikel heter Christ i efternamn, vilket blir rätt skojigt med tanke på att han är thoraxkirurg. "Skillnaden mellan gud och en thoraxkirurg är att gud vet om att han bara är gud". Min examinator berättade om en gammal thoraxkirurg (av högre rang) i Lund som låtit sig avmålas på en enorm tavla som sedan skulle hänga på kliniken. Thoraxkirurgen lät sig avbildas inne i en kyrka och fyllde i stort sett upp hela duken med sin vita rock och hjärtstetoskopet hängandes runt halsen. I bakgrunden, till höger om thoraxkirurgen, något nedsänkt fanns jesus på korset målat. Jesus huvud var placerat en bit nedanför thoraxkirurens huvud.
Många fann detta oerhört provocerande och olämpligt att hänga upp. Jag tyckte det var coolt.



Såklart var kristus en katt.

When you were here before
Couldn't look you in the eye
You're just like an angel
Your skin makes me cry
You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special
You're so fucking special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here

I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice when I'm not around
You're so fucking special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell I'm doing here?
I don't belong here

She's running out again
She's running out
She runs runs runs

Whatever makes you happy
Whatever you want
You're so fucking special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here
I don't belong here

(radiohead)

Listajävel :-)

På uppmaning från Vicky kommer här nu en lista. Valet skulle bli Bowie, men då jag mer känner mig på kent-humör för tillfället, så får det bli a la kent:

“Besvara frågorna med en låttitel från en och samma artist/band.”


Är du kvinna eller man? Generation Ex

Beskriv dig själv: Kevlarsjäl

Vad tycker du om dig själv? Ensammast i Sverige

Beskriv var du bor för tillfället: Min Värld

Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? Berlin

Favoritfärdmedel: Berg & dalvana

Din bästa vän är: Sundance kid

Din favoritfärg är: Blåjeans

Hur är vädret? När det blåser på månen

Favorittid på dagen: En timme en minut

Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? Den Döda Vinkeln

Vad är livet för dig? Ett tidsfördriv att dö för

Det bästa rådet du kan ge? Ingen kommer att tro dig

Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Nihilisten

Favoritmat: LSD, någon?

Dagens tanke: Om du var här

Hur skulle du vilja dö?: Utan dina andetag

Din själs nuvarande tillstånd: Vi mot världen

Felen du kan leva med: Våga vara rädd

Ditt motto:Kärleken väntar

Åh, nu är jag verkligen less. Så in i helvete. Fans jävla skit.

Kultivera dig för bövelen!

När jag var yngre var jag betydligt mer kultiverad än vad jag är idag. Idag är jag tråkig och totalt okultiverad. Hur kunde det bli så? Fan, för några år sedan lyssnade jag jämt på musik, engagerade mig i teaterpjäser, konst och rent allmänt vardagskulturen. Jag har t o m 30 hp i kulturvetenskap! Och 7,5 hp i design och arkitektur. Jag har nog suttit för mycket i diverse lunchrum med kärringar som pratar om barnen, barnbarnen, viktväktarna, stickningar, gubben där hemma och pelargoner. Något försvann när jag började inom vården. Jag gjorde några tappra försök men fick tomma blickar tillbaka. Suck. Jag saknar den biten jag var intresserad av innan dess.

Man skulle gå mer på teater framförallt. Det var på tok för längesedan! Och varför inte balett? Tänk Prokofiev och Romeo och Julia.

Jag är inte på humör märker jag. Bäst jag slutar skriva. Typ nu.

Ok, ett tillägg på "mindre bra-listan": godiset är snart slut och jag inser att jag nog måste ut och gå en mil i Skrylle imorgon.